Visserligen inte ALLT om järn ,men här kommer ett inlägg angående järnmalm och järnmalmspriser som förhoppningsvis gör "branchen" lite mer överskådligt.
Produkten som stålverk i regel köper in kallas järnpellets. Det är ett slags koncentrat som innehåller ca 62% järn. Det är denna produkt som utgör "råvaran" för stålverken. Järnpellets kan dock innehålla något mer än 62%. Då betalar stålverk även något mer, bl.a. indisk och svensk järnpellets håller ofta en något högre halt än genomsnittet.
Förenklat förklarat så bryter man järnmalmen vid gruvor samt anrikar till järnpellets. Om malmen från början håller hög järnhalt så blir anrikningen enklare och billigare.
Järn är en ganska vanlig metall, men det finns i olika koncentrationer på olika ställen på vår runda glob. Priset är helt avgörande för om det är lönsamt eller inte att bryta och anrika den. Exempelvis så har järnmalmen i Kirunavaarahållt en halt på ca 60-68%. Malmberget mellan 51-61 %, enligt SGU. Dessa halter har varit lönsamma tidigare när priset legat runt 25-30 usd och nu gör nuvarande priser LKAB till en kassako för staten.
Angående priset på järnpellets så styrs det från Kina som är den största inköparen. MBIO är ett index man kan följa som visar det pris man är redo att betala i Kina för järnpelletsen (inkl sjöfrakten till Kina). Kina har importerat mest från Australien, Indien och Brasilien. Australien har en klar fördel då sjötransporter därifrån enbart kostar ca 10 usd/ton. Detta gör att gruvnäringen i Australien är mycket lönsam. Det är inte för intet som det har varit uppe på agendan i Australien att beskatta gruvnäringen hårdare. Från Brasilien kostar sjötransporten ca 22 usd/ton. Varför är transportkostnaden viktig? Jo, för kineserna betalar inte mer än de behöver. Marginalerna får tas i andra änden.
Priset på järn har varit i stigande trend sedan 2004 (undantaget en dipp under 2009). Det är Kinas ökade efterfrågan som drivit trenden. Nu befarar en del att tillväxten där kommer mattas, men betänk då att Indien som tidigare varit en exportör av järmalm nu börjat få importera istället för att täcka sina behov. Det ger anledning att tro att priset kommer hållas uppe (förutom eventuellt tillfälliga dippar). MBIO ligger nu på ca 170 usd/ton oc har varit uppe och snuddat på ca 200 usd.
Det höga priset gör att det är lönsamt att utvinna järn när halten ligger på ca 30%. Det är därför det kommit upp ett flertal järngruvsprojekt på senare tid. Tidigare när priset låg på ca 25-30 usd gick det inte runt eftersom själva brytningen och anrikning av 30% malm skulle kosta ungefär detsamma. Malmen var då ej lönande. Även om malmen var tänkt till intilliggande svenska stålverk och man inte var utsatt för höga transportkostnader så var marginalerna helt enkelt för dåliga för att bryta och anrika 30% järnmalm.
Nu skeppas mycket av järnet till Kina. Från Europa kostar sådana sjötransporter ca 30 usd/ton. Det kostar ungefär lika mycket att bryta och anrika 30% järnmalm till järnpellets. Dessutom, med lite marginal, så kostar transporterna till en lämplig utskeppningshamn ungefär detsamma. Mao de totala transportkostnader utgör en stor del av "kostnaden" för stålverken. Goda och effektiva transporter är en akilleshäl för all järnhantering. Därför har Australien en stor fördel framför andra. LKAB har sin konkurrensfördel i sin höga kvalitet på järnet då stålverk betalar lite premium för detta.
Vad betyder då detta? Jo att man tjänar pengar på 30%-ig malm så länge järnpriset håller sig över 100 usd. Det betyder att man tjänar mycket pengar om det går upp och över 200 usd/ton.
Finanskrisen orsakade en tillfällig dipp (ned till 85 usd) vilket skulle innebära att det är knappt break-even om en dylik krasch skulle inträffa igen. Så t.o.m. när man räknar med järnpriset i det något lägre prisspektrat så är järnprojekt väldigt intressanta ur en risk/reward synpunkt.
Slutgiltligen, som med allt annat så kan det bli pannkaka av allt ändå eftersom saker man inte visste kunde hända kan hända, så oavsett risk/reward sätt inte allt på en häst.
Produkten som stålverk i regel köper in kallas järnpellets. Det är ett slags koncentrat som innehåller ca 62% järn. Det är denna produkt som utgör "råvaran" för stålverken. Järnpellets kan dock innehålla något mer än 62%. Då betalar stålverk även något mer, bl.a. indisk och svensk järnpellets håller ofta en något högre halt än genomsnittet.
Förenklat förklarat så bryter man järnmalmen vid gruvor samt anrikar till järnpellets. Om malmen från början håller hög järnhalt så blir anrikningen enklare och billigare.
Järn är en ganska vanlig metall, men det finns i olika koncentrationer på olika ställen på vår runda glob. Priset är helt avgörande för om det är lönsamt eller inte att bryta och anrika den. Exempelvis så har järnmalmen i Kirunavaarahållt en halt på ca 60-68%. Malmberget mellan 51-61 %, enligt SGU. Dessa halter har varit lönsamma tidigare när priset legat runt 25-30 usd och nu gör nuvarande priser LKAB till en kassako för staten.
Angående priset på järnpellets så styrs det från Kina som är den största inköparen. MBIO är ett index man kan följa som visar det pris man är redo att betala i Kina för järnpelletsen (inkl sjöfrakten till Kina). Kina har importerat mest från Australien, Indien och Brasilien. Australien har en klar fördel då sjötransporter därifrån enbart kostar ca 10 usd/ton. Detta gör att gruvnäringen i Australien är mycket lönsam. Det är inte för intet som det har varit uppe på agendan i Australien att beskatta gruvnäringen hårdare. Från Brasilien kostar sjötransporten ca 22 usd/ton. Varför är transportkostnaden viktig? Jo, för kineserna betalar inte mer än de behöver. Marginalerna får tas i andra änden.
Priset på järn har varit i stigande trend sedan 2004 (undantaget en dipp under 2009). Det är Kinas ökade efterfrågan som drivit trenden. Nu befarar en del att tillväxten där kommer mattas, men betänk då att Indien som tidigare varit en exportör av järmalm nu börjat få importera istället för att täcka sina behov. Det ger anledning att tro att priset kommer hållas uppe (förutom eventuellt tillfälliga dippar). MBIO ligger nu på ca 170 usd/ton oc har varit uppe och snuddat på ca 200 usd.
Det höga priset gör att det är lönsamt att utvinna järn när halten ligger på ca 30%. Det är därför det kommit upp ett flertal järngruvsprojekt på senare tid. Tidigare när priset låg på ca 25-30 usd gick det inte runt eftersom själva brytningen och anrikning av 30% malm skulle kosta ungefär detsamma. Malmen var då ej lönande. Även om malmen var tänkt till intilliggande svenska stålverk och man inte var utsatt för höga transportkostnader så var marginalerna helt enkelt för dåliga för att bryta och anrika 30% järnmalm.
Nu skeppas mycket av järnet till Kina. Från Europa kostar sådana sjötransporter ca 30 usd/ton. Det kostar ungefär lika mycket att bryta och anrika 30% järnmalm till järnpellets. Dessutom, med lite marginal, så kostar transporterna till en lämplig utskeppningshamn ungefär detsamma. Mao de totala transportkostnader utgör en stor del av "kostnaden" för stålverken. Goda och effektiva transporter är en akilleshäl för all järnhantering. Därför har Australien en stor fördel framför andra. LKAB har sin konkurrensfördel i sin höga kvalitet på järnet då stålverk betalar lite premium för detta.
Vad betyder då detta? Jo att man tjänar pengar på 30%-ig malm så länge järnpriset håller sig över 100 usd. Det betyder att man tjänar mycket pengar om det går upp och över 200 usd/ton.
Finanskrisen orsakade en tillfällig dipp (ned till 85 usd) vilket skulle innebära att det är knappt break-even om en dylik krasch skulle inträffa igen. Så t.o.m. när man räknar med järnpriset i det något lägre prisspektrat så är järnprojekt väldigt intressanta ur en risk/reward synpunkt.
Slutgiltligen, som med allt annat så kan det bli pannkaka av allt ändå eftersom saker man inte visste kunde hända kan hända, så oavsett risk/reward sätt inte allt på en häst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar