Man skulle kunna tänka att just p.g.a. finanskrisen och oron på finansmarknaden under de senaste tre åren gjort att det vore bra med placering i räntefonder, men nej detta stämmer inte. Jag ska visa varför med ett nutida exempel.
Låt oss backa tiden till 2007 då allt snurrade "som vanligt".
Person A placerar sitt kapital i en räntefond. Av ren tur, eller p.g.a. stor skicklighet, så placerar han i den räntefond som kommer gå bland de bästa de kommande tre åren., Öhmans obligatonsfond nästan +17% på tre år! 17% avkastning på tre år är ju inte illa då omständigheterna har varit som de varit.
Person B orkar inte sätta sig in i vare sig aktier och bolag. Däremot har han hört att om man vill ha en bred exponering ska man välja en indexfond med låga avgifter. Sagt och gjort, när allt troddes vara frid och fröjd 2007 så satte han in sitt kapital på en avgiftsfri aktieindexfond, Avanza Zero. Tre år senare, inkl utdelningar, så hade värdet på hans kapital växt med +24,5%! Trots en finanskris och all oro under tiden. Han har med andra ord tjänat på att lugnt sitta still i båten, trots att han innehavt aktier.
Men om han behövt pengarna under tiden och tvingades sälja på botten? Ja då kunde det sett annorlunda ut. Det är just därför man inte ska investera i aktier med pengar man behöver den närmsta tiden. Det är just därför man behöver en sparbuffert för att täcka upp akuta saker så man inte behöver sälja när man inte vill. För saken är det att pengar investerade i aktier är mer lönande än räntefonder, t.o.m. på förhållandevis kort tid och då oro råder på världens börsmarknader.
En annan aspekt om just tid är att tre år är ingen lång tid, så klara man sig inte utan de pengarna man sätter i aktier under 3-4 år, så bör man antagligen inte placera dem alls i aktier.
När ska man ha räntefonder då?
Enligt mig, skulle räntefonder kunna passa sig om man befarar en krasch och vill ta en kort position. Problemet är bara att man aldrig kan veta och som exemplet ovan visar, så fast man sitter still med sina aktier så har man snart återhämtat sig efter en eventuell "förlust". Så om man är seriös med att vara långsiktig, samt ödmjuk inför sin egen förmåga att "tima" marknaden, så är räntefonder egentligen inte ett alternativ av denna anledningen.
Ett annat alternativ är som del av sitt buffertsparande. Räntefonder kan ofta jämföras med sparkonton och därmed kan jag tänka mig att en del av en vanlig spar-bufferten skulle kunna sparas i räntefonder.
Det tredje alternativet är inför pensionering (eller liknande då man vet att man kommer behöva pengarna inom en viss bestämd framtid). Låt oss då utgå från ett mardrömsscenario, det värsta i historien. Låt oss antaga att man köpt då värderingarna var som högst 1929, därefter följde år av ekonomisk depression samt ett världskrig! Gick man "all-in" just när börserna stog som högst 1929, innan kraschen då, så tog det 15 år innan man fick tillbaka värdet i inflationsjusterad köpkraft räknat. 15 år! Låt oss hoppas vi slipper fler världskrig, men låt oss utgå från försiktighetsprincipen och förmoda att det värsta vi hittils varit med om kan hända igen. Det betyder att de flesta bör flytta över en del av sitt kapital i räntefonder då de fyller 50 år d.v.s. har ca 15 år kvar till pension. Om det värsta skulle hända igen, kan det därmed vara läge att offra ett högre avkastningskrav för mer säkerhet för att på så sätt inte förlora pengar, med början vid 50 års ålder. Nu är inte jag 50 än, så jag har inga räntefonder.
Hur tänker du om räntefonder?
Låt oss backa tiden till 2007 då allt snurrade "som vanligt".
Person A placerar sitt kapital i en räntefond. Av ren tur, eller p.g.a. stor skicklighet, så placerar han i den räntefond som kommer gå bland de bästa de kommande tre åren., Öhmans obligatonsfond nästan +17% på tre år! 17% avkastning på tre år är ju inte illa då omständigheterna har varit som de varit.
Person B orkar inte sätta sig in i vare sig aktier och bolag. Däremot har han hört att om man vill ha en bred exponering ska man välja en indexfond med låga avgifter. Sagt och gjort, när allt troddes vara frid och fröjd 2007 så satte han in sitt kapital på en avgiftsfri aktieindexfond, Avanza Zero. Tre år senare, inkl utdelningar, så hade värdet på hans kapital växt med +24,5%! Trots en finanskris och all oro under tiden. Han har med andra ord tjänat på att lugnt sitta still i båten, trots att han innehavt aktier.
Men om han behövt pengarna under tiden och tvingades sälja på botten? Ja då kunde det sett annorlunda ut. Det är just därför man inte ska investera i aktier med pengar man behöver den närmsta tiden. Det är just därför man behöver en sparbuffert för att täcka upp akuta saker så man inte behöver sälja när man inte vill. För saken är det att pengar investerade i aktier är mer lönande än räntefonder, t.o.m. på förhållandevis kort tid och då oro råder på världens börsmarknader.
En annan aspekt om just tid är att tre år är ingen lång tid, så klara man sig inte utan de pengarna man sätter i aktier under 3-4 år, så bör man antagligen inte placera dem alls i aktier.
När ska man ha räntefonder då?
Enligt mig, skulle räntefonder kunna passa sig om man befarar en krasch och vill ta en kort position. Problemet är bara att man aldrig kan veta och som exemplet ovan visar, så fast man sitter still med sina aktier så har man snart återhämtat sig efter en eventuell "förlust". Så om man är seriös med att vara långsiktig, samt ödmjuk inför sin egen förmåga att "tima" marknaden, så är räntefonder egentligen inte ett alternativ av denna anledningen.
Ett annat alternativ är som del av sitt buffertsparande. Räntefonder kan ofta jämföras med sparkonton och därmed kan jag tänka mig att en del av en vanlig spar-bufferten skulle kunna sparas i räntefonder.
Det tredje alternativet är inför pensionering (eller liknande då man vet att man kommer behöva pengarna inom en viss bestämd framtid). Låt oss då utgå från ett mardrömsscenario, det värsta i historien. Låt oss antaga att man köpt då värderingarna var som högst 1929, därefter följde år av ekonomisk depression samt ett världskrig! Gick man "all-in" just när börserna stog som högst 1929, innan kraschen då, så tog det 15 år innan man fick tillbaka värdet i inflationsjusterad köpkraft räknat. 15 år! Låt oss hoppas vi slipper fler världskrig, men låt oss utgå från försiktighetsprincipen och förmoda att det värsta vi hittils varit med om kan hända igen. Det betyder att de flesta bör flytta över en del av sitt kapital i räntefonder då de fyller 50 år d.v.s. har ca 15 år kvar till pension. Om det värsta skulle hända igen, kan det därmed vara läge att offra ett högre avkastningskrav för mer säkerhet för att på så sätt inte förlora pengar, med början vid 50 års ålder. Nu är inte jag 50 än, så jag har inga räntefonder.
Hur tänker du om räntefonder?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar