De amerikanska storbankerna brukar alltid tilldra sig
intresset vid starten av en rapportperiod. JP Morgan, Bank of America,
Citigroup och Wells Fargo kom nyligen med sina Q4-rapporter.
Högre ränta har gynnat delar av verksamheten som förväntat,
medan den missgynnar investment banking-sidan. Lånevolymerna i sig var i mångt
och mycket upp för dem. Överlag verkar rapporterna kommit in bättre än
förväntat. Det som verkar modelleras som troligast av bankerna också är inte
ett ättestup-konjunktur-scenario utan en tämligen mild konjunktursvacka.
Det är heller ingen krisvärdering på amerikanska banker. De
ligger, som sig bör. På ca PE 11 och erbjuder en direktavkastning på mellan 3-4
%. Det tuffar på.
Jag tänker mig samma scenario även för våra banker här
hemma. Det kommer tuffa på. Man vet aldrig, men min uppfattning är att de generellt
har varit bättre denna gång på att inte trassla in sig i knepig kreditgivning.
Istället har det skötts på annat håll denna eufori-fas. Jag tror därmed inte
kreditförlusterna blir nämnvärda framöver. Tvärt om så kommer de gynnas av ett
mer normalt ränteklimat.
Såvida inte politiker klåpar sig så bör de kunna vara goda
utdelare framöver. För den sakens skull anser jag inte det är köpläge. Nej, jag
köper bara dylik verksamhet då alla skriker sälj.
För att exemplifiera den senaste tidens kursuppgångar kan
jag notera ned P/B-värderingen igen på våra banker, samt höstens inom parentes.
Handelsbanken 1,1 (1)
Swedbank 1,3 (1)
Nordea 1,3 (1,1)
SEB 1,4 (1,2)
Direktavkastningarna ligger på 5-6 %.
Äger man inte bank så kan man ändå glädjas att en hel del
utdelningar kommer troligen sippra in i diverse investmentbolag. Bankerna
själva kan inte omsätta vinsterna till meningsfulla investeringar. Därav
saftiga utdelningar. Meningsfulla investeringar kan dock förhoppningsvis ägarna göra.
Den udda fågeln i ”korgen” är nederländska ING. Värdering P/B 0,9.
Summa summarum. Vi är alltså tillbaka på värderingarna som
gällde innan årsskiftet 21/22 vad det gäller bank.
Jag har inte köpt på mig bank den här nedgången i höstas-somras.
De blev aldrig så billiga denna gång som jag ville ha dem. Det var annat som
blev.
När jag ändå är inne på nedgångar, uppgångar och
marknadsprat så kan även noteras att de här de första dagarna i januari har
varit ganska kraftiga kursrörelser uppåt.
På bevakningslistan är nu 4 av 10 ”grönt”.
Allokeringsmässigt så innebär ”dyrare” att lite mindre reserveras
till aktiesparande. D.v.s. summan som sipprar in veckovis minskas. Är alltid
nettoköpare men man minskar risken för att göra massiva fel om man stryper åt sakta
när det blir dyrare och så ökar man sparandet när det blir billigare (samt
eventuellt kastar in extrapengar). Det är när det är som billigast man får mest
för pengarna och vice versa.
Sedan är det naturligtvis bolagens utveckling som styr den
långsiktiga avkastningen, men det lilla man kan påverka själv vill man ju gärna
göra det bästa av.
Hur som helst. Jag är överlag positiv. Det är en mycket
sundare miljö vi är i nu. Värderingsmässigt och förutsättningsmässigt. Mer
lagom och sunda värderingar, i en mer normal räntemiljö, med en ekonomi som
taktar på (inte gasar för fullt på steroider). Det borgar för långsiktighet på
annat sätt. 2023 var kanske lite av ett uppvaknande för vissa på många sätt.
Men det behövs ibland en klapp på kinden för att folk ska vakna till.
Det enda som oroar mig egentligen är det politiska. Att man fortsätter
med meningslösa stimulanser. Saker som bara botar symptom och skapar
tillfälliga glädjeyttringar hos hushåll och företag istället för att använda
tid och resurser på att göra långsiktiga förändringar.
Det ska inte behövas skickas ut en massa bidrag. Ett
samhälle ska inte ha hög arbetslöshet samtidigt som det skriks efter
arbetskraft. Det behövs ett långsiktigt förändrat sätt att tänka kring hur man
bygger en resilient ekonomi bland hushållen. Där sparande gynnas. Inte leva till
max genom maximal belåning. Ja, det finns saker att jobba med. Men som sagt. Överlag
är jag ändå positiv över att ett litet uppvaknande skett i alla fall.