Andra punkten i den enkla checklista jag använder mig av är ägarsituationen.
I likhet med de andra kontrollpunkterna så är det ju inte så att om bolaget inte klarar just den här punkten, att det diskvalificeras helt och hållet, men ju fler "varningslampor" som tänds ju mindre tillåter jag mig själv att köpa i bolaget. Om ens något.
Det jag vill se är att det finns en tydlig ägare med 20% eller mer av kontrollen i bolaget. Detta för att premiera att bolaget förhoppningsvis sköts för ägarnas bästa inte tjänstemännens. Att det finns en huvudägare som kan, och har, stakat ut riktning för bolaget. En ägare som kan driva igenom beslut som är nödvändiga för bolagets bästa på årsmöten m.m.
Indirekt kan man hänföra det också till Philip Fishers 12:e punkt i boken Common Stocks and Uncomming Profits även om stora ägare i sig inte garanterar att det finns ett långsiktigt tänk i bolaget.
Ska man undvika bolag utan en klar huvudägare? Nej det behövs inte. Då skulle ju man även få svårt att äga de stora globala bolagen som ofta ägs till några få procent hit eller dit av olika institutionella ägare.
Men för diskussionens skull. Finns det verkligen någonting som tyder på att ett sådant här kriterium är av godo? Eller är det bara ett hjärnspöke? Någonting att söka tröst i då "del-ägandet" blir mindre opersonligt om det finns en ägarfamilj eller liknande bakom. Någon eller några att identifiera sig med? Bolag som t.ex. Coca Cola och McDonalds har ju varit enormt framgångsrika med sina affärsmodeller trots att det egentligen inte finns någon utmärkande huvudägare i dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar