Reflektioner kring portföljens surdeg

Genom att dokumentera sina tankar får man en utmärkt möjlighet att gå tillbaka och reflektera över vilka beslut man tagit och varför. Därför uppmanar jag alla att göra så. Det betyder inte att man måste fläka ut dem i offentlighetens ljus, men att spara tankar och funderingar i en word-fil, anteckningsblock eller liknande kan alltid vara användbart.

Surdegen i portföljen de senaste åren är Hennes & Mauritz. Därför har jag tyckt det varit extra intressant att gå tillbaka hur jag resonerat kring innehavet.

2020 är väl knappt värt att nämna men då köpte jag och sålde jag några aktier. Köptillfälle yppade sig i samband med kraschen. Köptes ju så vitt och brett som den lilla kassan tillät. Just de enskilda transaktionerna i H&M påverkade dock knappt portföljen det året.

2017, i samband med årsavslutet, gjorde jag en liten utläggning kring Hennes & Mauritz. Innehavet visade sig ha dragit ned avkastningen det året. 2017 var också då jag började tycka att det var köpläge igen. Hennes & Mauritz har ju varit med i många år i portföljen. Dock har det ju inte alltid varit attraktivt att köpa aktien. Det jag i retrospektiv ångrade under 2017 var att jag inte hade viktat ned en del när jag ansåg att aktien var dyr under 2015. Liksom jag brukar göra med innehav som jag tycker sticker iväg lite väl mycket. Kikar jag på noteringar/inlägg under 2015 så nämns att aktien är alldeles för dyr. Låter kanske konstigt nu men PE 28 var dyrt då även om Hennes & Mauritz var en köp-blunda-behåll ”darling”. Dyrt nu för en köp-blunda-behåll ”darling” är väl ca PE 40-60 om inte mer...

Vidare har jag noterat att bruttomarginalerna för H&M hade varit svagt sjunkande med ändå hyfsat lika från 2005 till 2015. Dock hade jag också noterat att rörelsemarginalen samma tidsperiod gått från 21,5 % till 14,9 %. Varningstecknen fanns där. Skrev själv om att - Nu krävdes tre butiker istället för två för att leverera samma vinst.

Butiksexpansion nämns ett flertal gånger och troligen var det någonstans i det jag gick fel i tankegången. En tanke om att den snabba butiksexpansionen var temporärt fördyrande blandat med lite annan motvind och därmed slog på rörelsemarginalen men att marginalerna skulle upp igen därefter och då utifrån en större omsättningsbas.

Backar jag till 2014 så var det samma tankegångar där som under 2015. Fint bolag men aktien var för dyr. Går jag tillbaka till 2012 så fick jag tillfälle att öka liksom under 2011. Ni minns säkert börsoron som var då.

Min reflektion kring ökningen som gjordes 2017 var att jag hade då suttit länge och väntat på ett ytterligare köptillfälle. När då aktien letade sig ned till vad jag tidigare bedömt som köpvärt såg jag det som positivt och reagerade därefter. Jag hade ju väntat på detta tillfälle. Ökningarna som gjordes 2011 och 2012 var ju något som hade ”boostat” avkastningen de efterföljande åren.Eller med andra ord. Sitter man och tycker att någonting är för dyrt i ett par år och hoppas på kursfall och så kommer slutligen ett köptillfälle så blir man lite förblindad av det. Speciellt om man nyligen varit med om en situation som gav avkastning genom att ”dippköpa”.

Det jag borde ha gjort var att ta varningssignalerna lite mer allvarligt. Jag vet ju att det alltid är lurigt när bolag hamnar i problem. Det var ju definitivt någonting som var fullt synligt och också diskuterades öppet av allt och alla. Min bedömning var dock att de var temporära. Kanske är dem det, men så har vi då tidsaspekten. Hur länge är temporärt?

Sjunkande marginaler är en rejäl aktie-dödare. Problemet är att bevisligen kan ju aktiekursen fortsätta upp i flera år trots att marginalerna stadigt försämras år efter år.  Denna diskrepans gör troligen att det ”ställer till det” på hjärnkontoret. Affärsverksamheter som går sämre och sämre ska ju inte få högre och högre värderingar, eller? Ändå så händer det om och om igen. Flöden styr i det korta perspektivet.

Jag har helt klart gjort några klassiska tankevurpor.

Dels har jag troligen haft ett grundtänk som har sitt ursprung i investeringar i och hur cyklisk industri fungerar. Där marginaler kommer och går, jämnviktspendlar.  Vid branschomvälvande händelser så är det dock inte säkert marginalerna återkommer. Det här är ju den klassiska värdefällan. Hängslen och livrem på potentiella värdefällor brukar vara antingen sätta en tidsstop och därefter dra plåstret alternativt att man ser till att hålla exponeringen förutbestämd så att man inte köper mer och mer och kastar mer pengar i brasan. Båda i kombination fungerar naturligtvis också.

Dels har jag haft för stort förtroende för bolaget och ledningen eftersom jag inte skalade av fast det uppfattades dyrt. Jag ”gifte mig” med bolaget. Jag vet att jag har en tendens till det. Över tid så blir det en del innehav och jag håller dem också ofta länge, men sättet jag brukligen hanterar det är att skala upp och ned beroende på värderingen.Här gjorde jag inte det.

Dels har jag haft för stor tillit till balansräkningen som inledningsvis varit stark och därför vågat öka. Den eroderade dock år efter år för att slutligen när vinsten imploderade urholkas rejält. Det klassiska är att starka balansräkningar ger bolag tid för omställning. Den ger dock inte hur lång tid som helst, men i retrospektiv så tycker jag nog ändock att denna tes håller hyfsat. Ett sämre bolag än H&M skulle inte klarat sig hit där det är idag utan gått i putten för ett tag sedan alternativt begärt in mer pengar från aktieägarna. Nu är juryn fortfarande där ute och en pandemi med alla butiksstängningar har ju inte hjälpt direkt. Kollapsen i aktiekurs startade innan nettokassan var slut så balansräkningen i sig går inte använda som indikator för var aktiekursen är på väg, men det var det väl i och för sig ingen som trodde innan heller. Börsen fungerar inte på det sättet.

Nåväl. Detta var lite fredagsreflektioner.

Vad har du reflekterat över på sistonde?