Det finns en mängd nordiska bolag som verkar i Ryssland och f.d. Sovjetrepubliker och kan vara intressanta för en investare; Fortum, TeliaSonera, Nokian m.fl.
Dock så när man tittar på t.ex. Ryssland så behäftas det med risker. Bland annat anses korruption vara ett svårt problem. Ett bolag kan fort hamna i onåd. Licenser kan förloras, elleveranser kan avbrytas, suspekta skattemål kan driva ett bolag till ruinens brant.
Sett i en jämförelse med andra länder med "marknadsekonomi" så sticker Ryssland och
andra f.d. Sovjetrepubliker ut.
De röda nyanserna identifierar länder som beräknas ha mest problem med korruption i dagsläget. Det är en kartbild över
"Corruption Perceptions Index 2012".
Var kommer detta "marknadsklimat" ifrån? Svaret kan antagligen skönjas i historien.
Den sovjetiska ekonomin närmade sig bristningsgränsen och Berlinmuren föll 1989. Sovjetunionen självt delades upp 1991. Marknadsekonomi introducerades brådskande takt i bl.a. Ryssland. Enligt vissa allt för brådskande.
I detta finansiella och politiska kaos skapade sig vissa enorma förmögenheter. Andra förlorade på det. Exempelvis så sägs 2% av ryssarna ha befunnit sig under fattigdomsgränsen i början av 90-talet. Mot slutet av 90-talet, efter några år av privatiseringsreformer, beräknades 50% befinna sig under fattigdomsgränsen. Många blev med andra ord fattigare. Några blev otroligt mycket rikare.
Låter förfärande men man får betänka att alternativet till brådskande reformer befarades vara inbördeskrig. Kommunistpartiet förbjuds officiellt visserligen inledningsvis men rädslan
för en militär stödd come-back fanns där hela tiden. Hur pass reell den faran var är naturligtvis svår att kvantifiera
Det går dock inte förneka att Ryssland har haft sin beskärda del av inbördeskrig genom historien. Antagligen är den historiken en förklaring till varför det fortfarande är väldigt viktigt att den som innehar makten i Ryssland ska projiceras vara väldigt stark. En garant för stabilitet. Ofta har inbördeskrigen också medfört utländsk inblandning. Det kan i sin tur ses som en förklaring till varför man utifrån kan uppleva Ryssland som smått paranoid mot omvärlden ibland.
Det
brådskade hur som helst i början av 90-talet med privatiseringarna för att slå sönder möjligheterna och maktbasen för kommunistpartiet. Ett förödande inbördeskrig ville man med alla medel förhindra.
Man brukar kalla marknadsekonomins införande i Ryssland för
"Världens största privatisering". Den skulle genomföras som en slags chockterapi med massprivatiseringar av statliga företag och där marknadskrafterna snabbt, var det tänkt, skulle få stabilisera läget.
Ett privatiseringssätt sätt var att låta företagsledare och anställda bli delägare i de företag de verkade i. De anställda saknade dock i regel förståelse för vad det var de fick i och med ett sådant andelsbevis vilket resulterade i att de högre cheferna "köpte" upp andelarna av de anställda. Helt sonika kunde "köpesumman" utgöras av att man av chefen lovades få behålla jobbet ett tag till... Ett erbjudande svårt att tacka nej till i en tid då massiva personaluppsägningar var en ny realitet.
Ett annat sätt att göra pengar i det kaos som rådde då marknaden skulle "stabiliseras" var att som en hög chef i ett statligt bolag skapa ett eget, privatägt, bolag. Produkter kunde säljas till detta bolag till ett pris som ansågs "lämpligt". Sedan kunde det egenägda bolaget sälja det vidare utomlands till världsmarknadspris. Det kunde bli rätt saftiga arbitragevinster på det sättet. Att någon "uppifrån" bestämde för hur mycket och till vem produkten skulle säljas var inget konstigt. Tvärtom så var det ju så affärer gjorts hela tiden i den tidigare planekonomin.
När man lite senare kom fram till att staten ändock skulle försöka få något betalt för "sina" tillgångar infördes auktionsförfarande. I teorin skulle då högsta budgivare få fabriken, oljefältet, raffinaderiet eller vad det nu rörde sig om. Problemet var bara att inte allt för sällan så fanns det endast en budgivare efter som andra funnit det "lämpligt att avstå" från bud. Det kunde också vara så att auktionen hölls på en militärbas. Då man var tvungen att vara där personlig kunde bara den som givits rätt passersedel få passage och inträde till basen och auktionen. En annan "lösning" var att se till att auktionsförrättaren diskvalificerade andra bud p.g.a. av någon formalitet eller helt enkelt diskvalificera de högre buden då de inte bedömdes vara kreditvänliga. Ja det mesta kunde lösas till ens fördel om man hade de rätta kontakterna, eller rättare sagt betalade rätt kontakter.
När finansmarknaden släpptes fri så blev det också näst intill fritt fram att skapa banker. Mängder av banker startades upp. I den liberala marknadsteorins namn så lånade Centralbanken gärna ut pengar till de nya bankerna till låg ränta. Det är ju ett "beprövat" sätt att få igång ekonomin på. Kruxet var bara att inflationen var mångdubbelt högre än räntan. Dessutom försvagades rubeln och de som lånade pengar för att växla till sig dollar gjorde vinst flera gånger om. Dels på den försvagade rubeln dels på att inflationen långt översteg den ränta man betalade till Centralbanken. Kunde man sedan ta lån från Centralbanken för att köpa ett av statens bolag. Ja då fick man ju i realiteten betalt för att med lånade medel köpa ett företag/tillgång.
Mot slutet av 90-talet beräknades 85% av alla ryska banker ha kopplingar till den kriminella sektorn. Många banker hade t.ex. endast en endaste kund.
Ovanstående situation ledde naturligtvis fram till att kriminella organisationer växte sig allt starkare.Inte särskilt konstigt då rättsväsendet och polisväsendet i Ryssland egentligen aldrig haft någon chans att utveckla någon egen självständighet utan alltid fungerat som olika maktgrupperingars långa arm för att behålla kontrollen. Oavsett om det gällt under Tsarens, Generalsekreterarens eller Presidentens ledning.
Det sägs att plats i ryska Duman t.o.m. kunde köpas. Något som tydligen flitigt nyttjades då en plats där gav immunitet mot åtal. Var gick gränsen mellan politik, organiserad brottslighet och affärsverksamhet?
Banditkapitalism är ett ord som brukar nyttjas om marknadssituationen under den här perioden.
Nu är det i och för sig inte 90-tal längre vilket inlägget ovan främst beskriver. Situationen är inte riktigt densamma i Ryssland som nu passerat vågen av snabbprivatiseringar och det kaos som blev följden och istället (utåt sett i alla fall) gått mot en mer fungerande ekonomi, men det är bevisligen (enligt t.ex.
Corruption Perception Index eller IKEA,
Rysk mardröm drabbade IKEA) fortfarande inte problemfritt med affärer i österled. Sett utifrån det här historiska perspektivet så är det kanske heller inte så konstigt...
Utifrån den här historiken kan man också från investerings synvinkel fråga sig om bolag med verksamhet i Ryssland och de f.d. Sovjetrepublikerna bör behäftas med riskpremie? Eller är tiderna förändrade nu och farhågorna överdrivna?
