Tanken med satsningen där var naturligtvis att få tillgång till billig naturgas för konstgödselproduktion i Marsa El Brega, i östra Libyen, söder om Benghazi.
Libyen är inget stort jordbruksland så konstgödseln var tänkt att exporteras. Nu har den här satsningen inte varit lyckosam, tvärt om. Produktionen fick stängas ned under oroligheterna då en NATO-ledd styrka stödde rebeller mot Kaddafi-regimen (alt. Gaddafi men jag skriver med K).Verksamheten förlorade pengar och har fortsatt göra det då den enbart delvis varit i produktion. I år har den stängts ned igen.
Nuvarande regim i Tripoli har nämligen inte full kontroll över landet. Efter besegrandet av Kaddafi-regimen så behöll de olika rebellgrupperingarna kontrollen, liksom vapnen, över respektive regioner. Huvudstaden Tripoli har vi i västra delen, medan många av olje- och gasresurserna ligger i östra. Från huvudstadens håll verkar man för att få kontroll över hela landet, från regionernas sida verkar grupper för att få mer utav oljeinkomsterna att stanna hos dem, inte gå till huvudstaden, o.s.v. Libyen kan därför på många sätt sägas vara ganska delat i dag. Historiskt sett har det också funnits skiljelinjer mellan de tre huvudsakliga stor-regionerna: Tripolitania, Cyrenaica och det inre Fezzan.
Upproret mot Kaddafi startade som bekant i de östra delarna. Än i dag verkar utbrytartendenserna vara störst där. Offensiv och motoffensiv pågick i öst-västlig riktning tills en NATO-ledd styrka slutligen gick in och "sopade mattan ren" på Kaddafi-styrkor och vågskålen tippade över till rebellernas favör.
Förutom den sittande regimen så finns det som sagt en mängd grupperingar. En av de starkaste verkar vara den i öster, en federalistisk rörelse som önskar, om inte självständighet, i alla fall större autonomi. I nuläget verkar de ha besatt hamnar o.s.v. och har kontroll över t.ex. oljeexporten där. Centralregimen har förklarat att försök av dem att sälja olja är olagligt.
En annan gruppering är Al-Zintan revolutionärerna, en paraplyorganisation för grupperingar som har sin huvudbas i bergen i väster. Misrata-brigaderna som håller till öster om Tripoli. De sägs vara både många samt välbeväpnade då de fått tillgång till ganska tung utrustning via erövring av stridsvagnar m.m.. Ansar al-Sharia är en paraplyorganisation för mer islamistiskt inriktade grupper och anklagas bl.a. av USA som ansvariga för dödandet av amerikanska ambassadören. Fler grupperingar och undergrupperingar finns.
Sammantaget ger Libyen en ganska splittrad bild och min bedömning är att Yaras satsning där lär inte bara kosta i form av böter samt löpande förluster utan också i nedskrivningar. Libyen är långt ifrån stabilt.
Så varför denna pessimism? Jag anser det viktigt att hela tiden leta efter svagheter och risker. Hellre lägga sin tid på det än att leta efter tecken på varför ett bolag är/går bra. Det är först när man identifierar risker man kan försöka bedöma storleken och eventuella skadorna av dem.
Så hur illa är det? Låt oss förutsätta att man lämnar "skeppet" för år efter år har verksamheten nu enbart gått med förlust. Lifeco är värderat till ca 1 miljard nok. Översatt till per aktie motsvarar det ca 3,67 nok/aktie. Ca 2/3 är värdet av anläggningarna och 1/3 är bankmedel i Libyen. Jag finner det troligt att man kommer få skriva av hela den summan inom en nära framtid. Än så länge ser i alla fall jag inga tendenser till stabilitet i Libyen, tvärt om.
Nu är inte 4 nok per aktie inte några större summor i sammanhanget, men "mentalt" kan det vara bra att vara förberedd på både väntade och oväntade negativa nyheter.
Det finns också viktigare "jokrar" i leken vad det gäller omvärldsutveckling och Yara, men det får jag återkomma till i framtida inlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar