Industrivärden jämförs ofta med en Sverige-fond. En skillnad är dock förvaltningsavgiften som för många Sverige fonder kan ligga på runt 1%, men för Industrivärden ligger närmare 0,18%. Denna förvaltningskostnad täcks dock ofta av Industrivärdens aktiehandel eller "trading" verksamhet. Ett försök att i de egna papperen skapa en del extra på marginalen. Man har på 10 år tjänat in ca 1 miljard, vilket i ungefärliga drag täckt förvaltningskostnaderna.
Om aktiehandeln är den lilla delen i Industrivärdens operativa verksamhet så är analytikerdelen den stora. Varje innehav i Industrivärden har en grupp analytiker som följer just det bolaget. Deras funktion är att följa upp bolagen, göra analyser och handlingsplaner som sedan ges till Industrivärdens representanter i bolagens styrelser.
Styrelsearbetet är också viktigt. Industrivärdens grundfilosofi är ju att starka ägarpositioner kan möjliggöra påverkan och på så sätt skapar man en god avkastning. Därav är att få styrelsepositioner av stor vikt för Industrivärden. Man vill ej vara en passiv investerare utan en aktiv.
Avkastningsmässigt så följer Industrivärden Stockholmsbörsen tämligen väl, men med en extra "edge". Över tid avkastar man ca 1% årligen mer. Stockholmsbörsen har också en tendens att gå bättre än världsindex vilket gör att man kan påtala att Industrivärden på så sätt är grädden på moset. Men är inte tillväxtsländerna där man bör vara, inte Stockholm kan någon protestera? Nej, notering har ingenting med BNP eller tillväxt att göra. Många av Industrivärdens innehav har stor exponering mot världens tillväxtsregioner, men de är själva noterade i Stockholm. Om Volvo producerar lastbilar i Kina ökar Kinas BNP, men utdelningarna hamnar i Volvo-ägarnas fickor oavsett var Volvo är noterat.
Frågar man IR-ansvarig på Industrivärden vad den överavkastning gentemot Stockholmsbörsen beror på får man svaret att Industrivärden använder belåning för att skapa en finansiell hävstång. Ingen jättestor, men den finns ändock där och hälften utgörs av konvertiblar. Just nyttjandet av konvertibellån framställs som väldigt fördelaktigt för alla, en win-win-win situation. För aktieägares del så visst sker en liten utspädning, men å andra sidan så stiger substansvärdet vid konverteringen.
Jag har tidigare gjort ett värderingsförsök av Industrivärden utifrån delarnas (innehavens) förmodade intjäningsförmåga. De innehav som är av stor vikt för Industrivärdens framtida intjäningsförmåga är (förutom Handelsbanken) Sandvik och Volvo. Båda är bolag som inte direkt rosat marknaden på senare tid och har en del arbete framför sig. Jag ser både t.ex. Atlas Copco som Scania som bättre bolag, men värderingen är också därefter. Kommer vi få se en vändning i gruvsektorn för Sandviks del och att Volvo når upp till sina mål så kommer intjäningen för deras del (och Industrivärden) bli en helt annan.
På så sätt kan man argumentera att "nedsidan" just nu i och med att både Sandvik och Volvo brottas med problem och är värderade därefter är begränsad, men "uppsidan" är stor i Industrivärden om dessa två stora och viktiga innehav lyckas få till en vändning.
Jag vill dock poängtera att jag tycker inte man ska fokusera allt för tankekraft på potentiella "uppsidor". Tänk istället att på att minimera risker och även om saker och ting inte får någon "uppsida" ska investering ge en fullt godtagbar avkastning.
Min personliga syn är att Industrivärden i nuläget är riskminimerande samtidigt som det ger en godtagbar avkastning även under rådande omständigheter.
Vad anser du?
Min kommentar är att jag köper aktier i största ägaren av Industrivärden, Lundbergsföretagen AB, som med Fredriks privata innehav blir ca 20% av rösterna.
SvaraRaderaDå uppnår jag en annan riskspridning, men inte lika stor exponering mot Industrivärdens innehav