Långt ner i djup-pi-di-pi-di-et, olja jag såg!

Ifall det enbart är jag som minns låten så syftar rubriken på en barnsång vars original går något i stil med "...och vart jag såg-a-de, såg-a-de, såg, På havets våg-a-di, våg-a-di, våg. Långt ner i djup-pi-di-pi-di-et, En fisk jag såg och det var DU!"

Av någon anledning kom jag tänka på den när jag suttit och läste in mig på oljeservicebranschen, främst riggoperatörerna. De som äger själva riggarna och arbetar med, mot ersättning från de stora oljebolagen, att få upp oljan, provborra m.m..

Fram till 1980-talet så var bolag av denna sorten ganska små och oansenliga. Det var på 80-talet som de stora integrerade oljebolagen började "outsourca". Det var mer lönsamt för dem att lägga ut denna kapitalintensiva affär med låga marginaler än att göra det själva. Olja borrade man också vid denna tid efter på rätt så lättillgängliga ställen. 

90-talet var ett tillväxtsdecennium för oljeservicebolag. Mycket på grund av att man var tvungen att lägga ned en hel del resurser på forskning och utveckling. Det krävdes att man borrade på allt mer svårtillgängliga ställen. Tekniker så som 3d seismik och riktad borrning kom bl.a.  till. Smakade det så kostade det dock. Det var en kostnad som de stora oljegiganterna gärna lät oljeservicebolagen ta. "Outsourcingen" fortsatte med ökad takt.

Idag sitter oljeservicebolag med långt fler patent än de stora oljebolagen vilket har gjort att beroendet av dem ökat. Om man lite förenklat liknar det med att det förr var en underentreprenör som tackade och bockade för jobbet som gavs av oljebolaget så är det idag oljebolaget som får tacka och bocka för att underentreprenören ställer sina resurser till förfogande. 

Förr var det de stora oljebolagen som dominerade oljemarknaden. Ville något land utvinna olja så fick man vända sig till någon av de stora för assistans. Idag finns det mesta oljan under statlig kontroll via statligt ägda bolag. De behöver idag inte vända sig till någon av "de stora" utan kan direkt gå till någon av oljeservicebolagen. Expertis finns att köpa/ingå avtal med där.

Oljeservicebranschen är, som jag tidigare skriv om, väldigt bred (Oljeservicebranschen). Även om man enbart riktar in sig mot riggoperatörer så är många av dem väldigt nischade. Därför är det svårt att jämföra bolag A med bolag B. Nyckeltal säger inte så mycket.

Ett typiskt exempel är Fred Olsen Energy och Seadrill. Vid första anblicken kan man tycka att de båda är ganska lika. Hög direktavkastning, ok p/e tal o.s.v. Seadrill har vid en jämförelse en högre belåning samt lägger mycket på nyinvesteringar. Tittar man närmare så visar sig dock stora skillnader. Det mycket mindre Fred Olsen Energy med gamla riggar från i huvudsak 70-talet som borrar på förhållandevis grunt vatten (norska kontinentalsockeln) medan det större Seadrill använder sig av moderna djuphavsborrande riggar. Många av dem enbart några få år gamla och fler är under nybyggnation.

Man kan också skilja på fixerade riggar s.k. jack up riggar. Riggar som används på grundare vatten så som kontinentalsocklar och står på botten där (upp till 400 feet) och den andra kategorin som är s.k. deepwater. Ett segment man också kan dela in i midwater (400-5000 feet), deepwater (5000-7500 feet) och ultradeepwater.(>7500 feet). Dessa "står" naturligtvis inte på botten. 

Branschen uppvisar likheter med t.ex. rederibranschen. Branschen är kapitalintensiv. En modern djuphavsrigg kostar runt 600 milj usd. Det krävs därmed lånefinansiering. Det är heller ingen snabbförändrad bransch. Det tar ca 3 år att bygga en rigg och om dagsraterna är som idag så krävs det i alla fall ca 4-5 år innan den betalt sig själv.  

Intjäningen är också beroende av oljepriset som i sin tur hänger ihop med konjunkturutvecklingen. Ofta skriver man kontrakt för sina riggar som löper under ett antal år. Man har därför oftast en någorlunda förutsägbar intäktsström under närtid.

Nu är inte all borrning produktionsborrning. Oljeservicebolagen tjänar ju även pengar då man borrar på prov åt de stora oljebolagen men även här så gör ett högre oljepris att intresset för dylika borrningar ökar.

Den största kostnadsbiten hänförs generellt till själva driften av riggarna (ca 60%) men andra stora bitar är avskrivningar/amorteringar (ca 20%) och räntebetalningar (ca 10%). Det är med andra ord en ganska stor del fasta kostnader. Som med all sådan verksamhet så, när det går bra så brukar det gå tjäna riktigt bra med pengar medan tvärtom naturligtvis gäller också. Lägg därtill att låga räntekostnader gör mycket till för att hålla nere kostnadsbiten. 

En siffra jag sett nämnas är att offshore bolag (d.v.s. att borra ute till sjöss) kräver ett oljepris på minst 70 usd/fat för att nå break-even. Jag är osäker på vilket djup man syftar på här och om det är för enbart äldre riggar på grundare vatten eller också syftar på de som nu är i s.k. ultradeepwater.

Generellt så verkar det som om fler och fler satsar på deepwater segmentet. Det är också det segment som spås störst tillväxt. Om jag förstått det rätt så förväntas en rigg ha ca 25-30 års tid som funktionsduglig. Vid slutet av en sådan period krävs ofta att man satsar kapital och moderniserar den för att hålla den vid liv ytterligare en tid. 


Vad är din syn på branschen? Kan du komplettera med infallsvinklar som jag missat?