Långt ner i djup-pi-di-pi-di-et, olja jag såg!

Ifall det enbart är jag som minns låten så syftar rubriken på en barnsång vars original går något i stil med "...och vart jag såg-a-de, såg-a-de, såg, På havets våg-a-di, våg-a-di, våg. Långt ner i djup-pi-di-pi-di-et, En fisk jag såg och det var DU!"

Av någon anledning kom jag tänka på den när jag suttit och läste in mig på oljeservicebranschen, främst riggoperatörerna. De som äger själva riggarna och arbetar med, mot ersättning från de stora oljebolagen, att få upp oljan, provborra m.m..

Fram till 1980-talet så var bolag av denna sorten ganska små och oansenliga. Det var på 80-talet som de stora integrerade oljebolagen började "outsourca". Det var mer lönsamt för dem att lägga ut denna kapitalintensiva affär med låga marginaler än att göra det själva. Olja borrade man också vid denna tid efter på rätt så lättillgängliga ställen. 

90-talet var ett tillväxtsdecennium för oljeservicebolag. Mycket på grund av att man var tvungen att lägga ned en hel del resurser på forskning och utveckling. Det krävdes att man borrade på allt mer svårtillgängliga ställen. Tekniker så som 3d seismik och riktad borrning kom bl.a.  till. Smakade det så kostade det dock. Det var en kostnad som de stora oljegiganterna gärna lät oljeservicebolagen ta. "Outsourcingen" fortsatte med ökad takt.

Idag sitter oljeservicebolag med långt fler patent än de stora oljebolagen vilket har gjort att beroendet av dem ökat. Om man lite förenklat liknar det med att det förr var en underentreprenör som tackade och bockade för jobbet som gavs av oljebolaget så är det idag oljebolaget som får tacka och bocka för att underentreprenören ställer sina resurser till förfogande. 

Förr var det de stora oljebolagen som dominerade oljemarknaden. Ville något land utvinna olja så fick man vända sig till någon av de stora för assistans. Idag finns det mesta oljan under statlig kontroll via statligt ägda bolag. De behöver idag inte vända sig till någon av "de stora" utan kan direkt gå till någon av oljeservicebolagen. Expertis finns att köpa/ingå avtal med där.

Oljeservicebranschen är, som jag tidigare skriv om, väldigt bred (Oljeservicebranschen). Även om man enbart riktar in sig mot riggoperatörer så är många av dem väldigt nischade. Därför är det svårt att jämföra bolag A med bolag B. Nyckeltal säger inte så mycket.

Ett typiskt exempel är Fred Olsen Energy och Seadrill. Vid första anblicken kan man tycka att de båda är ganska lika. Hög direktavkastning, ok p/e tal o.s.v. Seadrill har vid en jämförelse en högre belåning samt lägger mycket på nyinvesteringar. Tittar man närmare så visar sig dock stora skillnader. Det mycket mindre Fred Olsen Energy med gamla riggar från i huvudsak 70-talet som borrar på förhållandevis grunt vatten (norska kontinentalsockeln) medan det större Seadrill använder sig av moderna djuphavsborrande riggar. Många av dem enbart några få år gamla och fler är under nybyggnation.

Man kan också skilja på fixerade riggar s.k. jack up riggar. Riggar som används på grundare vatten så som kontinentalsocklar och står på botten där (upp till 400 feet) och den andra kategorin som är s.k. deepwater. Ett segment man också kan dela in i midwater (400-5000 feet), deepwater (5000-7500 feet) och ultradeepwater.(>7500 feet). Dessa "står" naturligtvis inte på botten. 

Branschen uppvisar likheter med t.ex. rederibranschen. Branschen är kapitalintensiv. En modern djuphavsrigg kostar runt 600 milj usd. Det krävs därmed lånefinansiering. Det är heller ingen snabbförändrad bransch. Det tar ca 3 år att bygga en rigg och om dagsraterna är som idag så krävs det i alla fall ca 4-5 år innan den betalt sig själv.  

Intjäningen är också beroende av oljepriset som i sin tur hänger ihop med konjunkturutvecklingen. Ofta skriver man kontrakt för sina riggar som löper under ett antal år. Man har därför oftast en någorlunda förutsägbar intäktsström under närtid.

Nu är inte all borrning produktionsborrning. Oljeservicebolagen tjänar ju även pengar då man borrar på prov åt de stora oljebolagen men även här så gör ett högre oljepris att intresset för dylika borrningar ökar.

Den största kostnadsbiten hänförs generellt till själva driften av riggarna (ca 60%) men andra stora bitar är avskrivningar/amorteringar (ca 20%) och räntebetalningar (ca 10%). Det är med andra ord en ganska stor del fasta kostnader. Som med all sådan verksamhet så, när det går bra så brukar det gå tjäna riktigt bra med pengar medan tvärtom naturligtvis gäller också. Lägg därtill att låga räntekostnader gör mycket till för att hålla nere kostnadsbiten. 

En siffra jag sett nämnas är att offshore bolag (d.v.s. att borra ute till sjöss) kräver ett oljepris på minst 70 usd/fat för att nå break-even. Jag är osäker på vilket djup man syftar på här och om det är för enbart äldre riggar på grundare vatten eller också syftar på de som nu är i s.k. ultradeepwater.

Generellt så verkar det som om fler och fler satsar på deepwater segmentet. Det är också det segment som spås störst tillväxt. Om jag förstått det rätt så förväntas en rigg ha ca 25-30 års tid som funktionsduglig. Vid slutet av en sådan period krävs ofta att man satsar kapital och moderniserar den för att hålla den vid liv ytterligare en tid. 


Vad är din syn på branschen? Kan du komplettera med infallsvinklar som jag missat?

Reserv

Reserv

Räntefonder

Räntefonder tillhör inte mina placeringsfavoriter. Min grundinställning är att man lika gärna kan ha pengarna på ett sparkonto med insättningsgaranti, hellre än att betala förvaltningsavgifter. Undantaget vore pensionssparande t.ex. PPM då man ej kan placera i sparkonton där i nuläget utan de måste placeras i fonder. Dock har jag själv full exponering mot aktier i mitt eget pensionssparande. Jag har ett tag kvar till min egen pensionering och att försöka tima marknaden genom ständiga köp och sälj är inte riktigt min melodi.

Hur som helst. Jag har under den senaste tiden ändå börjat fundera på om det kan finnas fördelar med dem för mig ändå. Kanske är det så att det ger mig en psykologisk fördel i hur jag lösgör pengar till aktieinvesteringar? 

Medel på sparkonton ser jag mentalt sett som något förhållandevis tillgängligt och som om de inte vore "investerade" i något. Binder jag en del medel på ett räntefond så skulle det kräva ett aktivt säljbeslut från min sida för att lösgöra de medlem. Kanske kan jag öka min egen s.k. kapitaldisciplin genom att använda räntefonder? Det skulle skapa en psykologisk tröskel för mig som jag måste passera för att få medel till aktieköp. Blir jag mer selektiv då?

I sak så är jag högst medveten om att det ska inte behöva göra sådan skillnad. Jag är dock också högst medveten om att kunskap och beteenden är väldigt olika saker. Man kan ha kunskap om en mängd olika saker men ändå bete sig helt stick i stäv med den kunskapen eftersom beteenden formas över tid. Beteenden görs inte om med en tre sekunders omprogrammering bara för att man ger sig själv ny "input". Ibland måste man "lura sig själv" för att forma nya beteenden.

Jag har i alla fall sållat fram en del räntefonder. Mina kriterier var följande:

En Morningstar rating på fyra eller fler stjärnor.
Ingen köp- och säljavgift.
En förvaltningsavgiften på maximalt 0,3%.

De som dök upp då var, med förvaltningsavgiften noterad i fetstil och 3-års utveckling i kursiv. För att inte jämföra äpplen och päron noteras också (inom parentes) om det är en lång eller kort räntefond.

Spiltan Räntefond Sverige 0,10% +7,46% (kort)
AMF Räntefond Kort 0,15% +7,04% (kort)
AMF Räntefond Lång 0,15% +19,99% (lång)
Simplicity Likviditet 0,15% +5,93% (kort)
Länsförsäkringar Penningmarknadsfond 0,20% +4,06% (kort)
Skagen Krona 0,20% +5,01% (kort)
Danske Invest Sverige Likviditet 0,29% +6,99% (kort)
Carnegie Likviditetsfond 0,30% +7,73% (kort)
Folksams Obligationsfond 0,30% +15,24% (lång)
Folksams Penningmarknadsfond 0,30% +4,98% (kort)
Lannebo Likviditet 0,30% +7,30% (kort)



Vad man kan konstatera är att de, om man jämför kort med kort och lång med lång, går väldigt lika varandra. Spontant kan jag då tycka att det bästa är att välja den med lägst förvaltningsavgift.

Nämnas kan också att långa räntefonder placerar i räntepapper som löper över ett år, korta i under ett år. Stigande räntor ska missgynna långa räntepapper något mer än korta.


Hur resonerar du kring räntefonder? Har du några knep för att förbättra din kapitaldisciplin?

Reserv

Reserv

Oljeservicebranschen

Oljebranschen är egentligen en bransch jag försöker undvika. Det är enligt min mening allt för mycket "brus" kring och om olja. Det gör det svårare att sålla information. En "modern sanning" som jag tycker mig se också är att oljebolag spås en lysande framtid eftersom olja kommer vara en bristvara. Min reflektion kring detta är dock att utbud och efterfrågan inte är allt. Det handlar minst lika mycket om marginaler. Ökade priser leder inte till ökade vinster om produktionskostnaderna stiger i samma utsträckning.

Nu är jag ändock involverad. Indirekt via oljeservicebranschen. Främst genom norska Kongsberg. Kongsberg har ju både en militär som en civil del. Hittills har jag mest försökt sätta mig in i den militära, men den civila är för Kongsbergs del lika viktig och också en av anledningarna att Kongsberg är en av mina favoriter bland försvarsbolagen. Kongsberg ses och värderas som om det vore ett försvarsbolag, men försvarsrelaterade produkter är egentligen enbart halva bolaget.

När det gäller oljeservice så står nämligen det segmentet för ca 30% av Kongsbergs vinst. Ca 20% kommer från närliggande, civila "Maritime" medan de övriga 50% är från försvarsrelaterade produkter.

Oljeservicebranschen är också ett segment som Kongsberg satsar aktivt på att växa inom. Det har märkts inte minst under 2012 då två av de tre förvärv som gjordes gällde just bolag inom oljeservicebranschen.

Involveringen i min egen portfölj har nyligen ökat ytterligare något nu när Ratos köpt in sig i det norska oljeservicebolaget Aibel.

Oljeservicebranschens kunder utgörs av de stora oljebolagen, noterade eller statligt kontrollerade. Det är en bransch som i sin tur kan delas in i olika undergrupper eller nischer. Större oljeservicebolag brukar ha överlappande verksamheter även om man kan urskilja en vissa viktning i verksamheten mot vissa nischområden.

Min uppfattning är att man kan lite grovt dela in oljeservicebranschen i följande segment:

Seismik - Bolag som bl.a. står för och servar seismiska hjälpmedel vid prospektering och markundersökning. I Norden kan nämnas PGS, TGS Nopec och Polarcus, noterade i  Oslo.

Undersöknings- och produktionsborrning - Bolag som borrar och levererar borrutrustning. Här får oljeservicebolagen Baker Hughes, Halliburton, Transocean, Noble och Schlumberger stå som exempel. Alla de finns tillgängliga via NYSE. Nämnas kan också Fred Olsen Energy, Songa Offshore och Seadrill listade i Oslo.

Projektutveckling - Bolag som stödjer oljebolagen i produktutvecklingsfasen för oljefält. Exempel på bolag som verkar inom denna nisch och har en stor del av den nordiska marknaden är Det Norske Veritas, Dovre Group och Aker Solutions. Dovre Group finns listat i Helsingfors, Aker Solutions i Oslo.

Ingenjörskonst, tillverkning och installation - Här är i Norden bland de viktigaste bolagen Rolls Royce, Aibel, Kongsberg, STX Norway Offshore, Subsea 7 och Aker Solutions. Kongsberg, Subsea 7 och Aker Solutions finns listat i Oslo. Rolls Royce i London.

Underhåll - Bolag som stödjer med olika underhållstjänster. I Norden är bland de viktigaste aktörerna Farstad Shipping, Ulstein Design, Havila Shipping, Siem Offshore och Aker Solutions. Farstad, Havila, Siem och Aker finns listade i Oslo.

Vilka faktorer är det då som påverkar branschen? Ja inte så förvånande så är det just efterfrågan på olja och gas. Den ekonomiska utvecklingen är då en given faktor. Det märks inte minst genom att branschen fick problem efter Finanskrisen då efterfrågan sjönk. På samma sätt så leder ökad efterfrågan och höjt oljepris till ökad aktivitet hos oljebolagen vilket i sin tur gynnar oljeservicebolagen.

Påverkan kan också ske genom regleringar från stater t.ex. av miljöskäl. Väder och vind kan ställa till det. Orkaner i Mexikanska Gulfen och extremt vinterväder i Kanada, Ryssland eller för den delen Nordsjön kan leda till tillfälliga avbrott. Även incidenten i Mexikanska Gulfen 2010 påverkade värderingarna märkbart på bolagen inom oljeservicebranschen. Dock verkade det inte få någon betydelse på själva affärsverksamheterna på lite längre sikt även om det tillfälliga förbudet där mot borrningar innebar just ett tillfälligt avbräck.

Tittar man på den finansiella ställningen så är min uppfattning att den varierar från ok till högt belånade. Utdelningar ges i många fall men kassaflödena är generellt inget att hurra för. Mycket av det ser ut att hela tiden behöva återinvesteras. Tittar man  t.ex. på ett bolag som Seadrill så ser man ett bolag med hög belåning som redovisar lika mycket vinst som det genererar kassaflöde från rörelsen, men sen så visar det sig också att mer än så går åt till investeringar. Vad är i så fall den verkliga vinsten?

Sammanfattningsvis så är det ingen enkel bransch att få grepp om. Lukrativ? Ja för många av bolagen, när förutsättningarna är de rätta, men det finns säkerligen också en och annan fallgrop.

Vad är din åsikt om branschen? Kan du tillägga något som ökar min förståelse av den?

Reserv

(Reserv)

Ratos köp av Aibel

Ratos meddelade här om dagen att de kommer sänka utdelningen till 3 kr/aktie från de tidigare 5,50 kr/aktie.

Min bedömning och utgångspunkt har hela tiden varit att man skulle behålla utdelningen, men detta ville inte tomten leverera i år. Tji fick jag. Mr Market 1, Spartacus 0 poäng.

Varför inte detta nu då? Ratos sitter ju ändå med motsvarande 9,25 kr/aktie i kassan efter alla affärer är gjorda i år. Det bör ju räcka för både en givmild utdelning som lite förvärv? 

Anledningen är ett STORT förvärv av det norska oljeservicebolaget Aibel. Aibel har tidigare ägts av Ferd och Hercules Capital. Ferd är ett familjeägt finans- och industrikoncern. Hercules Caital ett mer renodlat private equity bolag med lite kortsiktigare investeringshorisont. Båda har samma ägare i bakgrunden, Johan H. Andresen. En man som förtjänar ett eget inlägg lite längre fram.

Ratos, tillsammans med Sjätte AP-fonden, ska nu, tillsammans med Ferd som fortsätter behålla sin helägda halva av Aibel, styra oljeserviceföretaget. Ratos ägarandel kommer bli 32%.

Ser man på förvärvet så går det åt motsvarande 5,10 kr/aktie för Ratos till att köpa in sig. En ganska stor affär med andra ord. Ska man undvika att belåna moderbolaget samt ha en mindre pott kvar för eventuellt ytterligare förvärv eller till stöd åt innehav som behöver kapitaltillskott så finns det inte mer pengar kvar.

Jag hade inte räknat med ett sådant stort köp.

Initialt är jag kritisk, baserat på att jag anser att det vore  bättre om man satsar på mindre förvärv där man ensam kan styra helt och hållet, i branscher man har tidigare erfarenheter av. Här går man in tungt i en ny bransch, som delägare ihop med en aktör som visserligen historiskt visat sig kunna tjäna grovt med pengar men som också kan anses lite kontroversiell.

När "reptilhjärnan" fått säga sitt så är det dags att försöka se mer logiskt på saken. Huruvida de 5,10 kr/aktie används bättre av Ratos än av mig beror ju på den avkastning Ratos kan generera med hjälp av dem. Det är naturligtvis helt rätt av Ratos om man kan nå upp till de 20% i IRR på investeringen som man har som mål. Huruvida det blir så får vi se. Eftersom man (jag) inte vet något om framtiden så vad jag kan göra nu är att titta på köpet och prislappen.

Det bolag som uppvisar mest likheter med Aibel är Aker Solutions. I Norge finns det många fler oljeservicebolag men sett till verksamhetsbeskrivningen och marginaler man har på sina affärer så är Aker Solutions det bolag som det faller sig mest naturligt att jämföra med. Aker Solutions är ungefär tre gånger så stort till omsättningen men de har liknande marginaler. Baserat på lägsta och högsta kurser under året så handlas Aker Solutions mellan ca P/S 0,5 till 0,9 (det senare för tillfället).

Ser man till Aibel-köpet så motsvarar det ett P/S tal på 0,45 d.v.s. i det lägre spannet av vad Aker Solutions värderats till.

I nuläget vet jag inte om ett köp av ett oljeservicebolag till det priset är bra, men jag kan se att i jämförelse med Aker Solutions så är det en relativ bra utgångspunkt. Aker Solutions tror själva att de kan dubbla sin omsättning på 5 år, plus få till ännu bättre marginaler (siktar på ebitda marginal på 15%). Om det samma gäller för Aibel som bör ha samma förutsättnignar så ser det mycket ljust ut.

Hur ser det ut från säljarens perspektiv då?

Jag förmodar att Andresens försäljning hade två syften. Aibel gick han via sina bolag in i under Finanskrisen och räddade samt har nu lyckats vända på fötter igen. Dels ville han troligen lösgöra pengar för sitt mer kortsiktiga ben, Hercules Capital, och nu göra en exitvinst via det, dels vill han ha kvar kakan via sitt mer långsiktiga ben, Ferd, och få in en mer långsiktig samarbetspartner. Det ser ut som han lyckats.

Frågan är om det kommer bli lika lyckat för Ratos?

Vad tror du om affären?

Svensk försvarsindustri

Jag gjorde för ett tag sedan bedömningen att försvarsindustrin för tillfället var en ganska lågt värderad bransch. Mycket tack vare förväntningar på försvarsneddragningar i USA och Europa som står för majoriteten av världens försvarsutgifter. "Favoriten" i branschen för egen del är norska Kongsberg. Se min analys här: Analys av Kongsberg

Jag har dock inför detta inlägg vänt min blick mot Sverige och tittat närmre på den svenska försvarsindustrin. Vilka bolag finns det som en aktieägare kan ta del av? Sveriges försvarsindustri har ju förändrats en hel del under de senaste decenierna. Till skillnad från t.ex. i Norge så står inte staten som en stor majoritetsägare i någon av försvarsbolagen. Det är andra aktörer som dominerar här. Många bolag har blivit delar av utländska industrikoncerner.  Trots att svensk försvarsindustri hela tiden varit relativt liten verkar ändå dess högteknologiska innehåll gjort den intressant för omvärlden.

Bild från Aqeri ABs årsredovisning

Tittar man specifikt på svensk vapenexport så uppgick den 2011 till 13,9 miljarder kr vilket är en ganska oförändrad nivå i relation till tidigare år. Det motsvarar ca 1,15% av den totala varuexporten. De största exportdestinationerna under året var Thailand, Saudiarabien, Indien, Pakistan och Storbritannien.

Den första aktören man troligen kommer att tänka på när det gäller att som aktieintresserad bli delägare i svensk försvarsindustri är Saab. Även om Saab har diversifierat sig över tid och har en stor mängd produkter till försäljning så är militärt flyg fortfarande den största intäktskällan.Saab omsätter ca 25 miljarder kr. Saab tittade jag närmare på här: Analys av Saab

Saab ägs av Wallenbergsfären som kontrollerar ca 48% av rösterna och 30% av kapitalet. Saabs B-aktie finns noterad på largecap. Tidigare var brittiska BAE Systems en storägare i Saab men dess innehav har över tid nu avvecklats helt.

Bofors och Hägglunds är två andra "gamla" svenska försvarsbolag med ca 1 miljard respektive 2 miljarder kr i omsättning. Karlskoga baserade Bofors sysslar med kanoner och artilleriammunition medan Hägglunds är en av Örnsköldsviks större arbetsgivare och tillverkar olika sorters bandvagnar och stridsfordon. Det handlar i det här fallet alltså om markstridskrafter. De två bolagen ägs idag av BAE Systems. En gammal analys av bolaget finns här: Analys av BAE Systems

BAE Systems ägs i sin tur av flertalet institutionella ägare som t.ex. Barclays. Det finns ingen tydlig majoritetsägare. Ett försök att slå ihop BAE Systems och försvarskoncernen EADS misslyckades tidigare i år. BAE Systems totala omsättning är ca 210 miljarder kr och bolagets aktie går att handla på Londonbörsen men även som ADRs på Pinksheets i USA.

Ska man till slut ta sig till havs så faller sig Kockums naturligt. Kockum tillverkar militära fartyg och omsätter ca 1,5 miljarder kr. Även Kockums har en lång historia och var på 50-talet en av världens största varvsindustrier. Idag ägs Kockum av tyska ThyssenKrupp. Bolagets majoritetsägare är två tyska familjestiftelser.

Jag har inte tagit mig tiden att skriva ned något längre inlägg kring ThyssenKrupp och tänker inte göra det heller då den tyska stålkoncernen inte alls faller mig i smaken. Förlustår, relativt hög skuldsättning, slopad utdelning m.m. gör att jag passar. ThyssenKrupp är mycket mer än en försvarskoncern. Bolaget inriktar sig på tillverkning på allt som har med stål att göra. Kockums fartygstillverkning är i det sammanhanget en väldigt liten del. ThyssenKrupps totala omsättning är nästan 400 miljarder kr. ThyssenKrupps aktie går att köpa via tyska börsen.


Vänder vi blicken mot mindre aktörer så finns det två som står till buds för den intresserade, Aqeri och CybAero.

Aqeri omsätter ca 50 miljoner kr och levererar data- och kommunikationsutrustning. Man agerar som underleverantör till bl.a. Saab, Kustbevakningen och Försvarets materialverk. Aqeri har uppvisat fallande omsättning och negativt resultat de senaste åren och hittills aldrig levererat någon utdelning. Aqeri finns listat på First North.

Linköpingbaserade CybAero med en omsättning på ca 15 miljoner kr är ett mindre bolag som utvecklar och säljer flygfarkoster s.k. UAVs (Unmanned Aerial Vehicles). Man har bl.a. lyckats sälja till Förenade Arab Emiraten men i det stora hela så är kassaflödet som resultatet negativt med nyemission på nyemission som följd.  CybAero finns listat på FirstNorth.

Slår vi ihop de olika delarna så når vi en omsättning i de olika bolagen på ca 30 miljarder kr. Den absoluta huvuddelen står Wallenbergs ägda Saab för. Ett Saab som i huvudsak får sina inkomster från verksamhet relaterad till militärt flyg. Även om de andra större bolagen (Bofors, Häggums och Kockums) har en anrik historia så står de dock i skuggan i jämförelse med Saab. Saabs omsättning bleknar dock i jämförelse med BAE Systems och ThyssenKrupp. Saabs beroende av inkomster relaterat till produkter för militärt flyg (45%) gör också att man är starkt beroende av hur det går med försäljningen inom just det området. Det, eller att man lyckas diversifiera sig mer och öka intäkterna från andra områden. I det sammanhanget så är det inte så konstigt att det gäller att kunna sälja JAS 39 Gripen. Själva flygplanet är en sak, men det finns också en hel del inkomstmöjligheter runt all kringutrustning.

Saab står dock på stark finansiell grund. Det är svårt att hitta ett försvarsbolag med starkare balansräkning med en så låg andel räntebärande skulder. Ur svenskt perspektiv är det unikt. Även om de är mycket, mycket större så är balansräkningarna i långt sämre skick för giganterna BAE Systems och ThyssenKrupp. First North listade Aqeri och CybAero imonerar inte heller.

Saab framstår därmed som det mest naturliga valet om man vill bli aktieägare i svensk försvarsindustri. Frågan är dock om Saab kommer klara utmaningarna i framtiden eller gå samma öde till mötes som Bofors och de andra d.v.s. bli uppköpta? Det är svårt att förneka att Saab i mångt och mycket står och faller med svenskt politiskt stöd. Relationen svenska staten och Wallenberg verkar dock vara goda så någon omedelbar fara är det antagligen inte, men vem vet vad som händer på sikt?

Vad är din syn på svensk försvarsindustri generellt, på Saab, BAE Systems, ThyssenKrupp, Aqeri, CybAero specifikt?

Aktier jag sålde för 2 år sedan

För drygt två år sedan lade jag om den övergripande strategin jag hade angående aktier. Tidigare hade jag ett större fokus på vad jag nu definierar som mer spekulativa innehav. För drygt två år sedan började jag också sälja av flertalet innehav i en ganska färgrik portfölj i en strävan att få en mer koncentrerad portfölj. En portfölj mer koncentrerad kring stabila utdelningsbolag.

Det var också runt denna tidpunkt jag började blogga samt bli mer strukturerad vad det gällde vilka kriterier jag ville se uppfyllda för att ett innehav skulle platsa i portföljen. Det är därför extra intressant att se hur det gått för de innehav jag sålde för ca två år sedan. Tidpunkten passar också in då jag köpte ganska kraftigt i Hennes & Mauritz efter att ha fått backa kring mina gamla uppfattningar kring "kläder och mode". Man kan därför säga att den alternativinvestering som gjordes istället för att binda kapitalet i nedanstående innehav var att placera dem i H&M. 

Hur som helst, aktier jag avyttrade runt årsskiftet 2010/2011 (under månaderna November, December, Januari, Februari och Mars), dess säljkurs, procentuell upp/nedgång samt vad de står i idag var följande:

STRICT 0,30 - nu konkurs  - 100%
Vostok Nafta 36,50 - nu 17,40 splittad? -5%
Dignitana 26,70 - nu 14,70 -45%
Avega Group 23,10 - nu 19,50 -16%
Björn Borg 68,75 - nu 34,10 -50%
ABB 152,30 - nu 136,60 -10%
I.A.R. Systems Group 37,50 - nu 38,30 +2%
Kungsleden 60,75 - nu 36,50 -40%
Railcare Group 13,70 - nu 14,80 +8%
Petrogrand 9,00 - nu 6,00 -33%
Neste Oil 12,68 - nu 9,55 -25%
Questerre 7,25 - nu 4,00 -45%
Svolder 69,50 - nu 49,30 -29%
Diös 40,30 - nu 34,60 -14%

Nu är eventuella utdelningar i och för sig inte inkluderade men om man beaktar att H&M också gett helt ok utdelningar under innehavstiden samt ligger på ett kursmässigt plus så blir slutsatsen ändå att säljbesluten var riktiga, så här sett två år i efterhand.

Jag drar också slutsatsen att en stor diversifiering i bolag och branscher spelar föga roll. De absolut flesta bolag ovan har nämligen fallit i värde under de två år som gått.

Det kan i och för sig också vara ett utslag av att värderingarna varit allt för höga, men jag kan ärligt säga att jag ej haft en lika stark uppfattning kring enskilda bolags värde då som jag har nu så säljbesluten togs inte i första hand baserat på detta.

En del minns jag. STRICT befarade jag skulle behöva mer pengar och sålde på grund av detta. Hittade t.o.m. ett inlägg kring detta på Placera.nus Forum: https://www.avanza.se/aza/press/forum/forum.jsp?forumId=1434 Samma sak var det med Björn Borg, kassan och kassaflödena såg ut att sina.

Vostok Nafta var på den tiden som min "Rysslands Fond". Kursstegringen hade varit väldigt bra sedan inköp och försäljningen skedde troligen enbart baserat på det.

Questerre var en "missräkning".

Kungsleden och Diös hade förlorat sin attraktionskraft. Kungsleden var ett av mina äldsta, mer stabila, innehav och även Diös var en "fin" utdelningsaktie men jag omprövade hela fastighetsbranschen. Något som jag även gjorde med olje- och gasbranschen.

ABB rök efter att jag hade läst på mer kring Investorsfären.

Dignitana var ett högst spekulativt innehav där jag tyckte att allt för mycket "haussande" hade skett och kursen nått en nivå som troligtvis inte var motiverat.

Återblicken stärker mig i min uppfattning att det är helt klart mer lönt att studera enskilda bolag och försöka beräkna ett ungefärligt rimligt värde för dem och då köpa (antingen man köper gradvis under en period eller köper stort då man ser ett extraordinärt tillfälle), än att sprida ut inköpen på allt för många bolag och branscher i en förhoppning om att det ska ge en bra avkastning.

Jag drar också slutsatsen att det i grund och botten har handlat om tur, att mitt strategibyte skedde då det skedde. Hur ofta handlas H&M närma 200 kr strecket samtidigt som man väljer att sälja av flera av sina innehav?

Det märktes för utvecklingen av 2011 att en omviktningen till en mer defensiva portföljen skett. Den klarade sig nämligen mycket bättre än index som gick ned det året. Nackdelen är dock att när index rör sig uppåt, som i år, så verkar det inte gå lika bra för den mer defensiva portföljen, som rör sig saktare uppåt. Om några år får vi förhoppningsvis se hur det ser ut på fem års basis.

Finns det fler lärdomar jag kan/bör dra av detta anser du?

Reserv

reserv

Prylgalen

Nu har jag införskaffat mig ännu ett litet nätt innehav, Clas Ohlson. Min "låda" ser tämligen välfylld ut i nuläget, men jag har det senaste halvåret känt mig, som Warren Buffet utrycker sig "Like an oversexed guy in a harem". Det finns för mycket som jag anser är attraktivt prissatt där ute. Det har tydligen lett mig till att göra små-köp här och där.

 Clas Ohlson har jag hur som helst kikat på sedan förra hösten då var värderingen också väldigt attraktiv. Jag hade dock inte hunnit titta närmare på bolaget samt så spökade att marginalerna försämrats över tid samtidigt som skuldsättningen sakta ökat. Clas Ohlson har hela tiden fortsatt sin butiksexpansion och omsättningen har ökat, men satsningen i Storbritannien har inte riktigt gett resultat än. Sverige och Norge får nog anses som ganska mogna marknader. Finland börjar se en ljusning och där finns kanske också tillväxtspotentialen i närtid.

Clas Ohlson är dock inget "wonderful company". Det finns gott om konkurrenter, men bolaget har ändock lyckats ganska bra och ser tämligen stabilt ut. Min analys gjordes i somras och finns här: Analys av Clas Ohlson

Nu när jag tittat i både den senaste årsredovisningen samt Q1-rapporten (bolaget har brutet redovisningsår) kunde jag konstatera att marginalerna förbättrats något på helårsbasis samt att man sålt av delar av sitt lager och betalat tillbaka de räntebärande skulderna. Dessutom har värderingen gått ned och kursen har pendlat mellan ca 82-84 kr ett tag nu. För sakens skull gjorde jag också en Pitrioskis F-score jämförelse mellan 2011/12 och föregående år och Clas Ohlson fick i den jämförelsen 8 F-score vilket indikerar att det fundamentala förändrats till det bättre.

Clas Ohlson tjänade 6,29 kr/aktie 2011/12 vilket ger ungefär PE 13,5. Tittar man på PE3 så ligger den också ungefär nu på 13,5. Runt 6 kr, eller strax däröver, är troligen en ganska rimligt antagande över Clas Ohlsons intjäningsförmåga. Direktavkastningen är på 5,1% och det egna kapitalet ligger på 29,27 kr/aktie. Summa summarum är det en historiskt ganska låg värdering för Clas Ohlson. Därav passar jag på nu.

Hur ser du på nuvarande värdering av Clas Ohlson?

Skatteåterbäring

Nu i dagarna vankas det skatteåterbäring. Den har inte materialiserats än på bankkontot, men enligt saldot på skattekontot så är den på väg.

När man får ett tillskott så kan det kanske vara dags att tänka över sin sparbuffert. I media uppmärksammas ju varsel nästan dagligen. Det pratas om lönesänkningar o.s.v. En buffert kan kanske komma väl till hands. Vad som är en lämplig sparbuffert skiljer sig från person till person beroende på situation, men oavsett så vill man säkert ha en så bra ränta som möjligt. Två exempel på sparkonton som också erbjuder statlig insättningsgaranti och fria uttag är HoistSpar och SevenDay. HoistSpar har just nu en något högre ränta (3,15%) medan SevenDay (2,9%) betalar ut räntan månadsvis vilket ger en viss ränta på ränta-effekt som väger upp en del på ett år.

Det finns naturligtvis andra sparkonton med högre ränta, men min personliga åsikt är att en sparbuffert ska vara så pass säker och lättillgänglig som möjlig därav går sådana utan insättningsgaranti och där man tvingas binda pengarna bort.

Det är tämligen enkelt att öppna ett nytt sparkonto också. Det görs ofta med några klick och något enstaka pappersskickande. Passa på och titta runt, välj ett sparkonto med säker och högre avkastning. Några minuters arbete kan löna sig väldigt bra i längden.

Jag vill också passa på och slå ett slag för att skapa incitament för att öka sparandet.  Jag tänker mig inget krångligt upplägg med speciella sparkonton, ej heller att kapitalvinstskatten ska behöva toksänkas rätt över. Nej, jag tror att ett schablonavdrag på kapitalintäkter på, säg 5000 kr, skulle vara ett enkelt men tillika effektiv åtgärd. Låt personer få tjäna de första 5000 kr i kapitalinkomst skattefritt. I HoistSpars ränteexempel motsvarar det att ha nästan 160.000 i sparbuffert och få räntan på det skattefritt. Väljer man istället att ha en del av sitt sparande i aktier så blir ju effekten detsamma även där för t.ex. utdelningar, att de första kronorna fås skattefritt. Då får vi någonting som uppmuntrar att ha ett visst sparande.

Tycker du att man ska premiera sparande och i så fall hur då?

Peter Benson

Jag hade nyligen nöjet att lyssna till ett föredrag av Peter Benson. Peter är ekonomijournalist, frilansande skribent, och sysslar även en hel del med aktieanalyser, styrelsearbeten och investeringar. Peter har tidigare tagit emot stora journalistpriset och eftersom jag oftast tycker att det han skriver i sina krönikörer, i bl.a. Aktiespararnas medlemstidning, är intressanta och i hög grad sunda så var det med stor förväntan jag gick till föredraget.

Föredraget handlade vad aktiemarknaden egentligen är samt dess historiska utveckling och vad man kanske, eller kanske inte , bör förvänta sig av den.

Grundtesen är att det man egentligen köper när man köper en aktie är en del av ett produktions- eller tjänsteproducerande bolag. Antagligen inget nytt för de flesta, men i vissa sammanhang glöms nog detta bort i allt "brus" som förekommer kring börsen. I detta sammanhanget lyfte Peter också fram den s.k. siegel-konstanten d.v.s. den slutsats Jeremy Siegels presenterar i sin bok Stocks for the Long Run om att den långsiktiga förväntade avkastningen från aktiemarknaden, enligt historiska mått, är 6,6% i reala termer.

Ganska tidigt in på föredraget lyfte Peter också fram "Pris är vad man betalar, värde är vad man får." Vilket är ett välbekant citat taget från Warren Buffett. Det brukar alltid båda gott tycker jag med en föredragshållare som skiljer på dessa. Resonemanget löd också att priset på aktierna visserligen varierade kraftigt, något som i högsta grad gällt det senaste deceniumet, men värdet på de produkter och tjänster som skapats hela tiden ökat och därmed gett ägare avkastning, oavsett prisfluktationer.

Tittar man tillbaka historiskt så har även bolagens vinster fluktuerat över tid men alltid återvänt till ett normalläge. De senaste 10-20 åren har dock bolagens vinster sett till andel av BNP ökat och ligger över det historiska medlet. Är detta ett uttryck för att vinsterna snart kommer tvingas att krympa igen för bolagen eller har vi en ny sorts ekonomi nu där t.ex. löntagare istället för företag får sänka sina "avkastningskrav" d.v.s. gå med på sänkta löner så att företagens vinster kan bibehållas? Eller är det staten som stå tillbaka och får sänka skatterna får dem båda och låta en större andel av vinsten stanna hos bolag och löntagare? Vi får se hur utvecklingen blir. Vad tror du?

Peter pratade också en hel del om det allmänna "bruset.  Peter är ju en anhängare av att man ska försöka bortse från sådant så mycket man kan. Prisfluktationer på aktier påtalades och hur de egentligen inte skapar något av värde över tid. Börskrascher och börshausser tar ut varandra i reala termer.

En annan intressant aspekt var befolkningsutvecklingen. Kanske kan man inte ta siegel-konstanten som "sanning". Vi har ju, globalt sett, haft en god befolkningstillväxt och det är ju trots allt människor som konsumerar och producerar som är grundbulten i vad som ofta brukar kallas "tillväxt". Om befolkningstillväxten stagnerar, som den nu börjat göra på en global skala, så är de senaste 200 årens utveckling kanske en parantes i det stora hela. Tillväxten per capita räknat under denna period har ju inte varit 6,6% utan ca 2%. Kanske är det istället 2% som är det "nya normala"?

Peter tog också upp Japans situation. Där har utvecklingen på börsen varit negativ i 20 år. Ca -6,2%/år. Från en hög värderingen och med bolag som haft hög skuldsättning har bolagen där nu under en tid fått amortera ned sina skulder och trimma sin affärer. Där är det ju den japanska staten som fått ta på sig en större skuldbörda istället. Är Japans börsutveckling det "nya normala"? Troligen inte. Värderingen liksom bolagens finansiella situation var något helt annat i Japan  1990 än den är i t.ex. Europa idag. Utifrån hur mycket pengar bolagen tjänar idag, och hur starka deras balansräkningar är, så är de inte övervärderade här. Tvärtom. Det hot som i så fall finns här idag är drastiskt höjda räntor eller att vinsterna faller kraftigt för bolagen (till en mer historisk nivå?).

Andra saker som togs upp var företagsobligationer, som Peter upplevde började se ut som en bubbla. Han ställde sig också frågande till råvaror. " I en okej framtid är råvaror en steril tillgång" d.v.s. de tillför inget i värde på samma sätt som ett välskött bolag gör.

Slutligen presenterade han några aktier som han hade i sin portfölj. Jag tolkade det som att Peter räknade på "normaliserade" vinster när han gjorde sina beräkningar d.v.s. tittade på ca 5 års sikt. Peter kommenterade bl.a. Avanza lite närmre som var ett av hans innehav och PA Resources som han var starkt skeptisk till samt så passade jag på att ställa lite frågor kring G5 Entertainment eftersom han varit styrelseledamot i bolaget under sin tid i Traction.

Sammantaget en väldigt intressant stund och Peter gav ett sakligt men samtidigt ödmjukt intryck inför svårigheten med att analysera bolag och aktier, men det är ju också svårigheten i det hela som gör det så intressant.

Vad är dina tankar om ovanstående?

Magic Sixes screening med Börsdata

Roade mig med att göra en screening utefter de s.k. "magic sixes" i det nylanserade Börsdata.

Med "magic sixes" menas bolag som handlas under P/B 0,6, under P/E 6 men utan att det är negativt samt en direktavkastning på 6% eller mer.

Screening gjord på alla tillgängliga listor på Börsdata tog inte många minuter och bolagsnamnen som kom upp var:

Online Brands Nordic
Formpipe Software
Concordia Maritime
Intellecta
FinnvedenBulten
Stora Enso

Eftersom Börsdatas siffror baserar på årsredovisningarna för 2011 gick jag sedan vidare för att kolla senaste kvartalsrapporter för respektiva bolag. Bolag som nu redovisade förlustsiffror på tolvmånaders basis eller nyligen gjort nyemission ströks. Detta visade sig vara fallet med 2/3 av ovanstående bolag. Kvar blev då två bolag, FinnvedenBulten och Stora Enso.

Gick sedan över till Placera.nu för att titta på aktuella nyckeltal för de två bolagen. Jag fick då fram följande:

FinnvedenBulten P/B 0,58, P/E 5,87 och direktavkastning 7,12%
Stora Enso P/B 0,71, P/E 12,72 och direktavkastning 6,17%

Stora Enso ser därmed inte lika intressant ut men FinnvedenBulten bibehåller mitt intresse.

FinnvedenBulten är en underleverantör till fordonsindustrin noterat på smal cap. Det handlar om fästen av olika slag som just t.ex. bultar, stolsfästen, fotsteg m.m.. Volvo och Scania är storkunder. Nuvarande värdering tangerar årslägsta och i jämförelse med branschkollegor som Haldex och Autoliv så handlas Finnveden till avsevärt lägre multiplar i nuläget.

En snabbtitt säger mig att största ägare är private equity bolaget Nordic Capital (35%). Man förvärvade verksamheten 2004, delade upp den på FinnvedenBulten samt Bufab och gjorde en delvis exit ur FinnvedenBulten i Maj 2011 via en IPO och notering.

Jag gör en minnesnotering att om tillfälle ges ta en lite närmare titt. Kursen är just nu på 28,70 kr/aktie.

Jag vill också i och med detta inlägget verkligen rekommendera Börsdata. Det i särklass bästa verktyget för svenska aktier om man är intresserad av fundamentala nyckeltal. Jag säger bara, prova det! Du kommer inte ångra dig.

Vad är förresten din syn på FinnvedenBulten?

Om Lindengruppen och Jenny Linden

Jag har ju uttalat min föresats att lära mig mer om Höganäs. Har börjat med att kika lite "bakom gardinerna", tagit reda på lite mer om Lindengruppen och dess nuvarande ägare Jenny Linden.

Lindengruppen tillhör en av de större familjeägda företagssfärerna i Sverige men är ändock tämligen okänt.

Idag leds gruppen av Jenny Linden (född 1971) men det är hennes far Ulf G. Linden som byggde upp det. Ulf G. Linden (1937-2009) hade en bakgrund till sjöss samt hade tagit sjökaptensexamen. Efter en civilekonomexamen började han i näringslivet och det var samtidigt som han var vice VD för Volvo (1981-1987) som han byggde upp sin egen företagsverksamhet.

Han lär också ha haft nära samarbete med Anders Wall (ägare av Beijer Alma m.fl.) och var vid sin död en av Sveriges rikaste personer. Han lär också ha haft ett stort konstintresse något som verkar smittat av sig på dottern då även hon lär intressera sig mycket för konst.

Ulf G. Linden var också, under sin tid på Volvo, kallad för Pehr G. Gyllenhammars torped. Tydligen kunde han ha ganska hårda nypor.

Lindengruppen är ägare i två noterade bolag, Höganäs (37,8% av rösterna) och Transatlantic (8,2% av rösterna)  dessutom finns ägarintressen i flertalet icke noterade bolag. Det mest kända är kanske färgföretaget Beckers men man har även intressen i fastighets- och lantbruksföretag.

Ser man till de noterade så är Höganäs det viktigaste innehavet. I Transatlantic har man sålt av en del av sitt innehav och har nu drygt halva det kapital- och röstealantalet man hade under 2008. Det verkar nu i retrospektiv varit en mycket klok sak att göra. Transatlantic har ju inte direkt utmärkt sig i nuvarande marknadsklimat vilket också märkts på kursutvecklingen. Från en kurs på drygt 45 kr under 2008 ligger kursen närmare 5 kr nu. Jag brukar inte titta så mycket på huruvida insiders köper då man av naturen är positiv till det man sysslar med (annars skulle man inte verka i det) men när de, tillika om de är storägare, säljer så kan det vara värt att beakta.

Jenny Linden, som ärvde imperiet efter sin far, räknas nu till en av Sveriges rikaste kvinnor. Hon har också fått ett smeknamn, finansvärldens Greta Garbo, p.g.a. att hon håller en väldigt låg profil. Mig veterligen har hon aldrig gett någon intervju.

Här kommer därför hur andra enligt uppgift uppfattar henne.  Av dem beskrivs hon som saklig samt mån om både affärsrörelserna som sådana liksom de anställda. Hon vill ogärna stå i rampljuset utan har en mer lyssnande inställning. Enligt vissa en varmare och mer jordnära inställning än sin far som tydligen kunde anses mer "kall". Konstintresset har hon ärvt efter sin far och hon engagerar sig bl.a. i stiftelsen Färgfabriken. Dock inte som en PR ploj som det ibland kan vara när finansmänniskor ska engagera sig i något ideelt utan det verkar handla om ett genuint intresse.

Christinelunds gård i Viken utanför Helsingborg bedriver lantbruksverksamhet i Lindengruppen under namnet Pilskytten. Det är en 600 ha stor egendom som både bedriver växtodling liksom har avelsdjur av köttrasen Blonde d´Aquitaine. Detta var fadern Ulf G. Lindens hem och gården har även en större parkanläggning för den som är intresserad av all grönska som finns där.

Mig veterligen ska det vara öppet för allmänheten på helgerna under vår- och sommarhalvåret. Någon affärssucce verkar dock inte egendomen vara då det tydligen går med förlust år efter år. Det ska tydligen också vara en av Sveriges största EU-bidragstagare vad det gäller gårdsstöd... Egendomen verkar inte fungera som bostad för Lindengruppensägare idag.

Jenny Lindens make, Erik, har också valts in i Höganäs styrelse. Han håller också en väldigt låg profil. "Jag vill inte vara ohövlig men jag talar inte med pressen av principiella skäl." är ett svar som verkar återkomma hos de båda vid frågor från journalister.

Vad jag kan bedöma så är att hålla en låg profil inte någon nackdel, tvärtom så  tycker jag mig se att många av de som lyckas riktigt bra inom affärsvärlden och bygger, liksom lyckas förvalta, de största affärsrörelserna håller en ganska låg profil. De är, liksom sina affärsrörelser, lite... "tråkiga". Det finns sällan något spännande att skriva om. Tvärtom så "tuffar det bara på". Jag har inte funnit någonting som gjort mig motvillig till Höganäs baserat på ägarförhållandena, Lindengruppen eller dess storägare Jenny Linden, tvärtom. Det verkar finnas ett genuint intresse och villighet att fortsätta förvalta Lindengruppen och dess intressen. När det inte finns så mycket andra skriverier så förutsätter jag att fokus helt enkelt är på att driva affärsrörelserna efter bästa förmåga. Att det sedan även läggs en del pengar på konst och parkanläggningar får väl gå. Vi är väl alla betjänta av en del estetiska uttryck ibland.  Det är ju inte direkt kopplat till Höganäs som sådant och visst är det trevligt med blommande rhododendron eller vad säger du?

Analys av Addtech

Analys av Addtech utifrån mina ratingkriterier.

Industrigrossisten, eller teknikhandelskoncernen som man själva kallar sig, Addtech består av ett hundratal helägda men självständiga dotterbolag. Målet är att dotterbolagen ska vara ledande inom respektive nisch samt då arbeta med komponenter som skapar högt mervärde för kunderna och då ofta görs i kortare serier.

Addtechs ursprung härleds till 1906 och bildandet av grossistbolaget Bergman & Beving. På 60-talet inleddes en förvärvsdriven strategi, något som fortsatt in i vår tid. 1976 börsnoterades Bergman & Beving och 2001 noterades bolagets industridel, som ett enskilt bolag, Addtech. Addtech har fortsatt en strategi med företagsförvärv och i genomsnitt har ca 5 förvärv gjorts per år sedan noteringen.

Addtechs verksamhet är indelad i fyra affärsområden: Components, Energy & Equipment, Industrial Solutions och Life Science.

Components marknadsför tekniska standardkomponenter och delsystem inom mekanik, elektromekanik och hydraulik till kunder inom tillverkningsindustrin.

Energy & Equipment är inriktat på batterilösningar, produkter för kraftöverföring samt utrustning och material till industrins produktionsprocesser. Kunderna finns inom den kommersiella fordonsindustrin, energi- och telekomsektorn samt verkstadsindustrin.

Industrial solutions omfattar i huvudsak maskinkomponenter, automationslösningar, produkter i polymera material samt kundspecifika produkter inom elektromekanik och förbindningsteknik. Detta affärsområde har en högre andel egna varumärken och produkter som marknadsförs och säljs till såväl lokala som globala industriella kunder.

Life Science säljer instrument, förbrukningsvaror och servicelösningar till laboratorier inom vård och forskning, diagnostikutrustning för sjukvård samt process- och analysutrustning till industrin.

De fyra områdena är relativt jämna då det gäller omsättning, resultat och rörelsemarginaler och står därmed för i regel ungefär en fjärdedel var av resultatet.Energy & Equipment är dock det område som visat starkast tillväxt i närtid.

Tyngdpunkten för Addtechs verksamhet ligger i Norden. Sverige står för 42% av omsättningen medan Danmark, Norge och Finland står för ca 13-15% var.




Large, mid eller smallcap eller motsvarande på någon av de nordiska börserna.

Addtech B-aktien är noterat på midcap.


Ägare

Anders Börjesson (Styrelseordförande) och Tom Hedelius (Vice styrelseordförande) är de med överlägset flest A-aktier. De kontrollerar, var för sig, ca 15% av rösterna. Lannebo-fonder är en annan storägare med ca 9% av aktierna. Ägarförhållandena är ej riktigt optimala utifrån hur kriterierna är utformade. Det hade varit önskvärt med en majoritetsägare som hade en större post. Det behöver naturligtvis inte vara en nackdel att det är personer verksamma i bolaget som också har störst ägande, tvärtom. Det finns dock också exempel på då det inte är lyckat. 


Ger bolaget och förväntas det ge utdelningar?

Ja bolaget ger utdelningar och förväntas kunna fortsätta med det. Utdelningen för 2011/12 (bolaget har delat räkenskapsår) hamnade på 8 kr/aktie.

5-års medel för utdelningen hamnar på 6,40 nok/aktie. Ser man till det fria kassaflödet under den senaste femårsperioden så är den 6,50 kr/aktie i medel. Med andra ord så delar man ut hela det kassaflöde som inte används till investeringar. Den största posten bland investeringar är för förvärv. 


Finns betydande risk för att bolagets verksamhet starkt påverkas av externa faktorer så som råvarupriser, ränteändringar, politiska beslut och börssvängningar?

Resultatmässigt påminner Addtech om Höganäs. Man fick ett vinstfall strax efter Finanskrisen. Den redovisnings minskade resultatet verkade dock inte påverka kassaflödet nämnvärt  Man är naturligtvis som industrigrossist konjunkturberoende men man verkar dock över tid ha lyckats parera konjunktursvängningar väldigt bra.

Bolaget anses, med viss tvekan, klara kriteriet då det inte är direkt påverkat av de fyra faktorer som avses i kriteriet.


Är bolaget beroende av innovativ produktutveckling?

Nej. Man har inte det beroendet av att "lyckas" utan produktutveckling sker i samarbete med kunder utefter redan uppstått behov.


Visad förmåga att gå med vinst genom hög och lågkonjunktur, eller i alla fall visad förmåga att ge utdelningar under dylika perioder


Ja det har man hittills lyckats med. Vinsten 2011/12 låg på 14,65 kr/aktie. Medelvinsten sett till den senaste 5-års perioden är 11,49 kr/aktie.Vinsten har nästan fördubblats på 7 år men fick en kraftig sänkning verksamhetsåret 2009/10 då den sjönk till 6,60 kr/aktie. Även rörelsevinsten följer samma mönster som nettovinsten.

Räntebärande skulder lägre än eget kapital

Eget kapital är på 1017 miljoner kr och räntebärande skulder på 389 miljoner kr. Debt/equity ligger på 1,69 (2011/12).

Avkastnings- och tillväxtskrav


Vinst, eget kapital liksom utdelningar har fördubblats under en sjuårsperiod vilket ger en ungefärlig tillväxt på ca 10% årligen för respektive. 

ROE 5-års medel ligger på 30,5%. Eget kapital är på 46,20 kr/aktie (2011/121). Direktavkastningen är just nu på ca 4,4% 

Bolaget anses klara kriteriet.



Ledningen

Styrelseordförande Anders Börjesson har suttit på sin post alltsedan avknoppningen och noteringen av Addtech. Han är även en av de största ägarna samt var tidigare koncernchef och VD för Bergman & Beving. Andra uppdrag han har är t.ex. som styrelseordförande i Lagercrantz och vice styrelseordförande i B&B Tools. Bolagets andra storägare, Tom Hedelius, är vice styrelseordförande samt har tidigare erfarenhet från Handelsbanken och Industrivärden. Johan Sjö är Addtechs VD och har funnits med i bolaget alltsedan 2007. 

Jag har ingen anledning att misstro ledningen.



Information tillgängligt

Ja det är tillfredsställande.



Marknadsmakt och marknadssituation

I ett kortare perspektiv, som det står i årsredovisningarna, så är tillväxten och lönsamheten nära kopplade till industrikonjunkturen och det ekonomiska läget på de marknader där koncernen verkar. Ser man på ett längre sikt så har bolaget, i alla fall historiskt, lyckats ganska bra med att parera konjunkturerna samt med sin förvärvsdrivna strategi.

Marknaden verkar ganska fragmenterad (en förutsättning för att göra många förvärv av mindre bolag) men förutom mindre, ofta familjeägda, företag så kan bl.a. Indutrade, B&B Tools och Latour räknas till konkurrenterna inom vissa nischer.

Jag vill inte sträcka mig till att säga att Addtech har vare sig prissättningsmakt eller egentlig marknadsmakt även om man historiskt lyckats ganska bra med sin affärsverksamhet. Vårdandet av kundrelationer är antagligen en viktig punkt samt att man ses som en aktör som kan snabbt och effektivt kan lösa de behov som uppstår hos kunderna. På detta sätt kan man upprätthålla hyfsat goda marginaler.

Affärerna som sådana får anses som ganska "eviga". Det bör finnas utrymme för industrigrossister även i framtiden utan att branschen ska behöva genomgå några större dramatiska förändringar. Samtidigt så finns inget direkt "medialt brus" kring bolaget heller som stör och påverkar.

Bolaget anses dock ej riktigt klara kriteriet, främst p.g.a. att jag ej kan identifiera några egentliga konkurrensfördelar gentemot andra aktörer.


Etiska aspekter

Ja det är ok.



Addtech får godkänt på 10 kriterier av 12. Detta leder då till ratingen: A.


Slutsats

Med ratingen A så är min syn på Addtech lätt positiv. Addtech är intressant men inget självklart val i jämförelse med en del andra alternativ. Det är dock värt att behålla Addtech på bevakningslistan samt fortsätta följa bolaget.

Tittar man på värderingen så syns det tyvärr inte att man förväntar sig fallande vinster och en recession/lågkonjunktur vilket jag kan tycka mig se bland en del andra industriella aktörer. 




Noteringar kring nuvarande värdering

Addtech B kurs 30/11 2012: 180 kr (Topp 3 år ca 200 kr, botten ca 120 kr)

PE 12,3
PE3 16,4
PE TTM 12,4

Direktavkastning 4,4%


Vad är din syn på Addtech?