måndag 29 juli 2013

Bloggarnas brus

Det finns många som bloggar om aktier och investeringar. Bara i lilla Sverige finns det väl långt fler bloggar om detta ämne än vad som går att följa någorlunda regelbundet.

Den stora tjusningen, som läsare av andras bloggar, kan jag tycka är att se och följa hur de tänker kring sina investeringar. Man kanske själv också får tips på vad som kan vara värt att titta närmre på. Finansanalytiker och prognosmakare i media vet man ju att man inte kan lita på men en bloggare bör man ju kunna följa. Eller?

Kanske det. Inte för att det inte kan vara värt att följa hur andra tänker, eller att någon på något sätt medvetet skulle luras, men det finns psykologiska aspekter man bör vara vaksam på. Psykologiska aspekter som påverkar dig som läsare.

Kanske har du själv upplevt att det kan kännas lätt olustigt eller jobbigt att säga emot någon som du konverserar med. Kanske upplevs det svårt att säga emot ett förslag som någon närstående eller arbetskamrat ger.  Det har i alla fall jag. Anledningen är att samma delar av hjärnan aktiveras när du säger emot någon som när du befinner dig i fysisk fara. Du får en olustkänsla. Hjärnan är programmerad för att skicka sådana "varningar". Social fara t.ex. faran att bli exkluderad ur en grupp kan för stenåldersmänniskan (kanske den moderna med?) vara lika farlig som fysisk fara. I alla fall reagerar hjärnans varningssystem på liknande sätt på båda typerna av fara.

Ok, men det är väl inte så farligt? Det är ju bara att se till att anstränga sig lite mer och tänka bort "reptilhjärnans" varningssignaler nästa gång man vill vara kritisk. Ja kanske det, men bekymret är att hjärnan fungerar på liknande sätt i omvända situationer också.

Hjärnan belönar dig när du håller med andra. På samma sätt som en öm beröring gör att du känner dig bättre til mods så känns det bättre när du håller med andra, imiterar andra, följer andra. Det är hjärnans sätt att belöna dig för att du inkluderas i en grupp, stärker din position som gruppmedlem.

"Reptilhjärnan" skickar dig belöning för att ta efter och det gör att din mer kritisk tänkande del av hjärnan får det svårare att "kopplas in". Genom att se hur någon annan gör så höjer du tröskeln för vad som krävs för att ditt kritiska tänkande ska aktiveras. "Reptilhjärnan" är ju i full gång att belöna dig för att följa efter, tycka lika.

Så om du t.ex. läser om att Spartacus köpt Yara, Lundaluppen köpt Industrivärden, Defensiven köpt Svedbergs, Cornucopia köpt guld eller Scoris köpt någon kanadensisk gruvjunior, så omedvetet så sänker du "garden".

Du kan lätt låta dig förledas av bloggarnas brus.



Inte för att de vill dig något ont. Utan för att DIN EGEN hjärna lurar dig. Lurar dig till att tänka mindre kritiskt kring en investering än vad du skulle gjort om du inte sett någon annan tala positivt om den, köpa den.

Så det enda riktiga egentligen är att, om du läst om någon annan som varit positiv till en investering du är intresserad av, så se inte det som ett komplement eller bekräftelse utan fördubbla dina egna ansträngningar att hitta svagheterna i investeringen. För din egen hjärna har nämligen sett till att du börjar i underläge.

9 kommentarer:

  1. Jag måste vara en väldigt negativ människa då. Jag ser alltid felen först och tolkar alltid alla varningssignaler först. Har alltid varit svårflörtad så. Jag tänker mest " jäkla tönt har han köpt det där, det skulle jag aldrig göra" Hahaha. =)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hahaha ja kanske det. :)

      Jag hade en fundering om att utveckla ett inlägg om det också. För grejen är att du TÄNKER det. Du UTTRYCKER det inte till personen. Det kräver inte samma ansträngning. Du riskerar inget genom att inget säga. Din hjärna behöver inte skicka dig varningssignaler. Det är därför så många kan sitta på möten och inte opponera sig mot idiotiska beslut. Det kostar inget...

      Fällan man som bloggare kan råka ut för i sammanhanget är att man lägger ut inlägg om investeringscase eftersom man vill ha feed-back på dem, men när man gör så så riskerar man bara få feed-back från de som i stort sett håller med. De som tycker man är ute helt i det blå bemödar sig inte ens att kommentera utan klickar ju bara vidare. Som bloggare får man då förstärkning på att den bedömning man gjort är rätt och riktig, men egentligen är det hela bara början på en ond, självförstärkande, spiral.

      Finns de investerare (t.ex. Guy Spier) som av princip aldrig berättar om sina investeringsideer av rädsla att de då tappar sitt oberoende tänk. Kanske inte en så dum tanke...

      Radera
  2. Inom makroekonomi försöker jag faktiskt undvika extern input eftersom jag upplever media som ett störande brus. Däremot tycker jag att de aktiebloggar jag följer är en en bra miljö att lufta mina tankar och få rationell feedback.

    Så för mig är makro-frågor ett brus som jag undviker medan jag vill maximera informationen om specifika bolag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja makro i olika former kan vara fascinerande men vill man ta goda investeringsbeslut baserad på medias rapportering så har man nog en uppförsbacke. :)

      Radera
  3. Mycket intressant!

    Jag har någon enstaka gång lämnat en kritisk kommentar om jag har upptäckt några uppenbara fel eller något jag inte håller med om, men det är nog alldeles för sällan.

    Omvänt så har jag några enstaka gånger också fått kritiska kommentarer. Den första reaktionen är mycket riktigt att slå ifrån sig, men när det sjunker in lite har jag insett att det ligger något i just dessa kommentarer. De kritiska kommentarerna är de jag är mest tacksam för och jag hoppas att du lämnar en sådan om jag är ute och cyklar någon gång, så lovar jag att göra detsamma ;-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det kan jag själv också känna igen mig i.

      Jag lovar att försöka hojta till om du får för dig att investera i ett elbolag med bekymmer på andra sidan jordklotet igen. I gengäld får du gärna ge mig en rejäl dunk om jag får för mig att köpa aktier i en gruvjunior igen. ;)

      Radera
  4. På bloggar uttrycker jag det oftast inte. Det händer. Folk tar illa vid sig. På jobbet gjorde jag det jämnt. Kunde inte vara tyst på möten tex. För mig blev det en maktfaktor till slut. Märkte att folk inte vågade. Man gjorde det en gång och överlevde, chefen berömde en. Det blev en vana. Att alltid ifrågasätta och våga när ingen annan vågade. Tillslut blir man den där personen som ska våga! Vi skickar in Minna, hon kan vara en bitch...Men det var i lilla Sverige. Utomlands tjafsar alla! Hejvilt! Är du tyst är du död=) Speciellt ryssar...oh my god...Där lärde jag mig massor=)
    Men så är det i vissa familjer också. Vissa är tysta, vissa familjer gastar och skriker. Antar att mycket kommer därifrån, från uppväxten...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det låter bra det. "Whistle blowers" behövs. :)

      Radera
  5. Bra inlägg! Lämnar ibland ifrågasättande kommentarer på olika bloggar och får väldigt olika respons, allt från beröm till ovet och uppmaningar om att sluta skriva, lite som livet generellt....
    Det jag funderar på är den emotionella kopplingen vissa verkar ha till sina investeringar och sålunda tar illa vid sig vid kritik, kan inte fungera i längden...
    Även avsaknad av ödmjukhet i kombination med oförmåga att ta in feedback förekommer, man bryr sig inte ens att tänka på att någon annan kan kunna och veta något utan avfärdar detta som nonsens, kan bli förödande...
    Tack för läsvärd blogg med fina inlägg!!

    SvaraRadera